Why people misunderstand each other on the Internet
I love reading people explain their thoughts and ideas on things. When people construct an idea, ask good questions for others to answer, or show signs of weakness in themselves and ask others to help them in their reasoning. People who are able to do these things, are wonderful to listen to or read things by.
However, this is not very common on the Internet. I am doing a course in Communication, Rhetoric and Homiletics at the moment. During the lesson, we talked about different ways we misunderstand each other when communicating, due to allegations, prejudice and things like that. In speech, these things are usually smoothed out a little by having some sort of continuous feedback from your listeners.
Communicating with text is not always something hard. There’s no body language, tone or pitch to change to help get the message across. However, instead of concentrating on body languagy, pitch, tone and things like this, time is the ally of the writer. Individual words and grammatical structure can be used to emphasize specific words and emotions. If the recipient can be assumed to be a diligent and careful reader, things that usually need repetition and explanation to be said in speech, can be written in very few words. Getting a hand-written letter from a dear friend usually works fine. You know the person, their quirks, expressions and specialities. You can recognize small peculiarities in the language, but also in the handwriting. Thanks to the usually quite in-depth nature of those kind of letters, many times the message gets across from the sheer length and the larger context any single sentence is put in. Because a well-formulated letter does not disappear the moment one has read a word, any misunderstandings can simply be cleared up by re-reading a few words or sentences.
However, writing can also severely limit communication, and increase misunderstandings. The differences between speaking and writing are not that emphasized in school. In this age of electronics, information and efficiency, more and more writing is being converted into typing. Handwriting is replaced with fonts, although the choice between fonts is not given in all contexts. When the different gestures the hand makes writing a letter are replaced with keystrokes by different fingers, it is not always that personal… The text that comes out is the result of a computer using its premade fonts to represent the keystrokes we make. Of course, this can be personalized to an extent, but never to the same extent.
More and more information is also exchanged over the Internet. When using e-mail or Facebook to communicate with friends, even these digital messages can usually be re-interpreted in our minds to make us recognize the “voices” of the friends who typed them. However, one of the revolutionary things with the Internet was of course not primarily the ability to reconnect with friends, but rather the ability to meet entirely new people at any given moment. A conversation or personal message can be sent to or received from any stranger in the blink of an eye.
This has opened up possibilities for a whole world of misunderstandings.
On the Internet, people remain anonymous until they choose to stop being anonymous. Sure, usually a name is required of those who post on blogs and websites, but sometimes the only thing the name of someone like “tacolover241″ will tell you of them are their feeding habits and possibly overweight. The anonymity of the Internet has many disadvantages and a few advantages, but I’m only going to talk about its effects on communication.
We humans are not omniscient. We live in an objective reality, but our minds forms its own subjective version of this reality in our heads. To counteract this, we were made with at least five senses, so that we could get several “sources” of knowledge. When one sense says one thing, but another says something else, we can double-check. Not all senses apply in every situation, of course, but hearing and seeing are perhaps the most important in communicating intentional messages between two people.
In the most genuine form of communication, face-to-face, a person has to put their body in a certain place, and all kinds of things can be observed by their listeners. Tone of voice, twitches, smells, tears, sweat, movements of hands, eyes and nose, articulation and laughter. All these things are important to understand what the person is really thinking about, and can be helpful when deciding if the person is genuine and trustworthy, or not.
Most of these things are of course destroyed by Internet communication. While things like Skype, Ventrilo and Teamspeak can be used to get both a visual and aural representation of a person, most communication is based on messages recorded at a previous moment in time, and any faults by the author can be safely edited before publishing.
In fact, while in “real life” (a problematic term), we can respond to a person by putting our entire body there, establish eye contact and asking in the tone and volume of our choice, this is not a luxury often given online. In fact, response is not always even possible. Even in a case where it is possible to respond, it is not always guaranteed that your voice is heard. Even though you might be Britney Spears’ top friend on Facebook, the real person behind the profile might not read your messages at all. In the case of less celebrated people online, any uncomfortable questions asked by people can easily be ignored, without any repercussions.
In fact, sometimes the whole web seems like it is designed to fit the world of post-modernism: everyone lives in their own truth.
Of course, the real truth is lurking somewhere in the background, but it is much more easily ignored! The best example of all these things are YouTube comments. I can’t think of a perfect example right now, but try looking at the comments of just about any video about a controversial subject… Examples include 9/11, Jews, Christianity, Swine Flu, Emos, Feminism… Just about anything someone might have a strong opinion on. Everyone should know that Youtube is the worst possible forums for a discussion about controversial subjects, but that does not hinder people (including me sometimes) from trying to tell everyone the truth about the matter. While some try their best to use the written medium to convey a thought-out message concerning the issue, most answers will always be someone who perhaps watched 5 seconds of the video and then saying something that only really makes sense with their own background and context in mind.
Because of this, is it extremely confusing to have discussions with people on Youtube, or anywhere else online. When you get to know the person behind the text a little bit, it’s a bit easier to understand the full extent of their message, but it’s still severely limited.
So.
Where was I going with all this? Basically I guess I just needed to make a statement. While this is obvious to some, reality shouts the fact that most people don’t think about this. Most messages made on the Internet fly right past their readers’ minds, and into their pit of prejudiced answers. People read whatever they want into the things they read, and have no one there to correct them when they do. So, I urge you people to bear this in mind when you try to type like it was a spoken conversation online.
Especially in anonymous contexts, this anonymity its repercussions on how people interact, makes newcomers feel like the Internet is a cold and unforgiving place. That’s probably because it is. But if more people bore this in mind, maybe less people would be hurt. At least you.
The Lord is gracious and compassionate
The latest entry I made (in Swedish, no less), was made in July. As I’ve mentioned many times before, I am a person who is very concerned that my words are quality, not quantity. I do not always live up to that, but when it comes to things like my blog, I could never blog in the way others do. If I did, I would have to live my entire life thinking in terms of blog entries. Of course, that is indeed what many people do…
Regardless, I have thought many times when I have posted to my blog in the past year that the title and byline of the blog doesn’t really fit its content any more. It also doesn’t really justify my focus in life anymore. While the new title may seem a bit lame, I really can’t think of a good name. Feel free to come up with a good one, and I’ll think about it. Either way, the point is that “Gaming, Metal and ‘Existentialism’” isn’t the focus of my life anymore. I don’t even think I knew what the common meaning of “Existentialism” was when I made that byline 3 years ago. Right now, my heart, soul strength and mind are set on one thing: The Lord God Almighty! With Him as the real center of my life, it has changed and is radically changing my life on every level imaginable, and yet I see every day how many things I was made to do that I had been forsaking in favour of worthless or inferior desires, bonds and ideas. This does not mean I might not post about gaming or metal, but I am recognizing that the place of those things is in the service of my God!
So. I have been back in Johannelund, Uppsala, since August 19th, studying theology. It would take a lot of time to tell of all the things God has done with me and others here, but in short, it’s great! I have finished my Old Testament course, with very good grades.
The interpretation I wrote was apparently the best in the class, so it was quite an encouragement to hear. You see, my problem with school since I started “gymnasiet” (10th grade) and the IB, has been that I fail to see the real point in my writing. I feel like what I write has no real meaning to anyone else, except for some vague sense self-development gained by repetition of useless things. As such, I have only written maybe 4-5 things in the past 4 years that I have been proud of. When I started reading theology, I finally felt like I had genuinely important and useful things to say and add to enrichen people’s lives, and understanding of God. What can give greater joy? If you want to read my interpretation, it’s available here (Swedish). I won’t translate it, but here is a link to the same page run through Google Translate, if you really care, it gives you a good idea of what I did, at least 
Basically, in the past few months, God has begun using my gift to interpret, explain and teach – from the Bible and from life in general. It’s becoming clear that it is a form of serving others and the Lord that as valuable as healing, evangelism and prophesying. I say “as” important, because even if some may be more important than others, they all add to the whole of the Body of Christ.
For the body does not consist of one member but of many.
If the foot should say, “Because I am not a hand, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. And if the ear should say, “Because I am not an eye, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. If the whole body were an eye, where would be the sense of hearing? If the whole body were an ear, where would be the sense of smell?
But as it is, God arranged the members in the body, each one of them, as he chose. If all were a single member, where would the body be? As it is, there are many parts, yet one body. The eye cannot say to the hand, “I have no need of you,” nor again the head to the feet, “I have no need of you.”
On the contrary, the parts of the body that seem to be weaker are indispensable, and on those parts of the body that we think less honorable we bestow the greater honor, and our unpresentable parts are treated with greater modesty, which our more presentable parts do not require. But God has so composed the body, giving greater honor to the part that lacked it, that there may be no division in the body, but that the members may have the same care for one another. If one member suffers, all suffer together; if one member is honored, all rejoice together.
Now you are the body of Christ and individually members of it.
(1 Corinthians 12:14-27, English Standard Version)
I wanted to pretty much quote all of 1 Cor 12 and go into 13 as well here, but just read 1 Corinthians yourselves! It’s awesome! I love His Word, and I love His body, i.e. His beloved children! Thank you Lord for giving us all these different gifts and talents, that we may praise You with all that we have been given, for Your glory’s sake and that Your kingdom may be enlarged through us!
Liberalteologin vilar på oärliga grunder
Det blir allt vanligare idag – främst inom Svenska Kyrkan, men även inom frikyrkan (se Jonas Gardell) – att ifrågasätta klassisk kristen tro. Man anser den vara okärleksfull, ovetenskaplig, grym, tribal och inaktuell. Samtidigt pekar både de konservativa riktningarna och de mer liberala riktningarna oftast på Jesus som exempel för sin kritik. Jag tänkte här granska och jämföra ett antal vanliga påståenden från det liberala lägret bland de som kallar sig själva kristna i det här landet. Det finns många påståenden man skulle kunna kommentera, men jag ska tala främst om de jag tycker är mest oärliga.
1. Jesus talade om kärlek, och talade inte om dom. Han kanske gav bud, men kärleksbudet är överordnat alla de andra buden.
2. Gamla Testamentets gud är en grym stamgud som krävde offer, hämnd och blod.
3. De konservativt kristna vägrar att acceptera modern forskning, idag vet vi mer om det historiska sammanhanget kring Jesus.
Jag tror att jag stannar där. Redan här har jag så mycket att plocka från. Jag vågar påstå att de flesta liberalteologer som faktiskt driver sin linje fullt ut, mer eller mindre håller med alla de här tre. Det är definitivt vad Jonas Gardell ger uttryck för i sina böcker “Om Gud” och “Om Jesus”, i alla fall.
Okej. Jag tänker egentligen inte ens gå in på att besvara det andra påståendet, för det är inte riktigt mitt fokus. Jag tänker snarare granska det första påståendet i ljuset av det andra och tredje.
Jesus talade om kärlek. Ja, det tror jag att alla kristna skulle skriva under på. Klassisk kristen tro menar att han var Gud, den oskapade, som medvetet valde att födas in i världen för att dö som ett offerlamm enligt Gamla Testamentets lag, så att världen skulle kunna ha evigt liv och inte gå under. Denna koppling mellan testamentena beskrivs i sin fullhet i Hebréerbrevet. Liberalteologi brukar däremot inte köpa det där med att han dog som ett offer, för det är ju inte snällt, och inte särskilt veggo-vänligt heller. Vissa menar att han dog för att visa världen hur mycket han älskade dem, även om man skulle kunna fråga sig om han inte kunnat bjuda alla på glass istället då. Andra menar att det där med Jesus självbild som Gud och att han gick mot en medveten död inte är vetenskapligt, troligt, eller enkelt att påvisa i Bibeln bortsett ett antal obekväma ställen man hävdar att Paulus eller senare efterföljare skulle ha hittat på. Motiven för att göra detta för att sedan bli martyrer för sitt påhittade budskap är oklara.
Men trots alla dessa fjärmanden från försoningslära, syn på frälsning och annat som alltid hört den krista tron till, menar man att man står kvar vid de grunder man kan vara säker på att Jesus predikade: kärlek. Men frågan är om man är helt ärlig när man försöker använda den historisk-kritiska bibelforskningen till sitt försvar. Är det verkligen liberalteologins hippie-Jesus vi får fram om vi ser på det historiska sammanhanget?
För att nu äntligen beröra påstående #2, skulle jag säga att nog alla pålästa forskare om den här perioden skulle hålla med om att Gamla Testamentets Gud, HERREN Sebaot, Härskarornas JHVH, ADONAI Tze’vaot, var den Gud man dyrkade i Israel på Jesu tid. Ingen jag har mött har påstått något annat. Om inte annat visar Pseudepigrafer från den här tiden, typ Enoks bok, att den rådande synen på Gud stämde överens med den dömande, krigande Gud som beskrivs i till exempel Jesajas 34:e kapitel. Även i de brev som senare skulle cirkulera bland de troende som grundades av Jesu egna apostlar, finns denna Gudsbild bevarad. Johannes Uppenbarelse, eller Jesu Kristi Uppenbarelse, som vers 1 i kapitel 1 kallar den, talar om en dömande Gud, med Jesus själv som en mäktig krigare som ska styra jordens länder med järnstav.
Men evangelierna, då? De talar väl bara om en Jesus som gör snälla grejer, möter människor där de är, dömer inte någon, för dialog på deras egna villkor, tränger sig aldrig på? Och Gud, han beskrivs väl inte som en dömande Gud i evangelierna?
Halvsanning som bäst. Evangelierna är fulla med skildringar om hur Jesus möter människor där de är i deras liv. Han går till de fattiga, uttryckta, svaga, utstötta, orena, och visar dem kärlek. Men betyder detta att han inte dömde någon, att han inte hade ett eget budskap, att han aldrig sade något obekvämt? Absolut inte. Vill man få fram den bilden av Jesus i evangelierna skulle man behöva ändra varje berättelse om Jesus som finns bevarad. Jesus mötte människor där de var, men den upprättelse han erbjöd syndare var aldrig att han sade “Allt är okej nu eftersom jag pratar mjukt med dig. Så fortsätt med ditt liv som det är, ingenting behöver ändras! Tro vad du vill!”
Inte heller var hans Gud någon flummig, universalistisk New Age-gud som inte kräver någonting, som aldrig straffar ondska, som inte bryr sig när människor gör ont. Som jag redan nämnt i förbifarten, var inte den guden den Gud som Israel dyrkade som sin Herre när Jesus växte upp. Han växte upp som en judisk man i det romarockuperade Judéen och Galileen, och levde någon gång mellan år 6 f.Kr och 33 e.Kr, räknar de flesta med. Han var väl bevandrad i Skrifterna, och diskuterade ofta med fariséerna, saduccéerna och de skriftlärda. Det står ofta att de förundrade sig över hans mäktiga ord och hans kunskap i Skrifterna. Skrifterna är svenska för Tanakh, som inkluderar de tre delarna Lagen, Profeterna och Skrifterna. Jesus citerar, refererar och hänvisar till Skrifterna i nästan varje mening han yttrar i evangelierna. Han citerar bland andra Jesaja och Daniel, två profeter som talar mycket om dom. Han citerar även från Lagen, som har en hel bok dedikerad åt offertjänsten. Han befinner sig även ofta i templet när han undervisar, och vid minst ett tillfälle kör han ut de som försöker tjäna pengar på offertjänsten. Men han talar aldrig om att templet är dåligt. Visst, han talar om att templet skall brytas ner, men det är en dom!
Faktum är att Jesus ofta talar om både omvändelse från synd, och om dom. Det första Jesus gör i sin predikokarriär är att säga: “Omvänd er, himmelriket är nära!” (Matt 4:17), på samma sätt som Johannes döparen före honom gjort (Mark 1:15). Detta budskap gällde syndare specifikt (Luk 5:32).
Bergspredikan brukar citeras friskt av liberalteologer, dock endast de första sexton verserna, som låter snällt och följer den teologi man vill hitta där. Men vers 17-26 talar, i direkt koppling till det han precis sagt, om hur detta relaterar till den lag alla åhörarna så väl kände till. Först talar han om att inte minst prick i lagen skall förgå, och att den som upphäver buden skall räknas som den minste i himmelriket. Sedan talar han om förlåtelse och omvändelse som nödvändigt för att bli förlåten. För att gå vidare med bergspredikan, återkommer detta mönster att citera en liten del men utelämna resten om och om igen. Bland de mest citerade skriftställen i Bibeln av liberateologer är “Döm inte, så blir ni inte dömda”. Problemet är att slutet på liknelsen om bjälken och flisan som följer, inte stämmer överens med den slutsats liberalteologer ofta vill göra här. “Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga“. (Matt 7:5) Flera kapitel i evangelierna, och en stor del av Jesu liknelser, handlar dessutom om hur de orättfärdiga skall få sin dom. (Matt 11, Matt 24, Mark 9, Luk 8, Luk 11, Luk 14, Joh 3, Joh 5, Joh 8, Joh 14, jag orkar inte räkna upp den oändliga listan jag hade fått göra).
Huvudbudskapet som genomsyrar evangelierna sammanfattas i Johannes döparens och Jesu allra första predikoord: “Omvänd er, ty himmelriket är nära!”. Tvärtemot vad Jonas Gardell påstår så är omvändelse centralt i Jesu budskap. Det är tydligt att Jesus inte bara tror på Gamla Testamentets Gud, utan till och med att han själv kommer att döma, istället för Fadern (Joh 5:22, Upp 14:14-20, Upp 19). Han citerar och hänvisar till skrifter man vet vad tätt sammansatta med de texter som har en “primitiv gudsbild” i GT. Han inget annat än supportar den mot djur våldsamma offerkult som bedrivs i Jerusalem.
Ärligt talat finns det egentligen inget stöd alls i Bibeln själv för att Jesus någonsin skulle ha varit emot det dagens liberalteologi vägrar att tro att Jesus själv har sagt. Det skulle förstöra hela sammansättningen och uppbyggnaden av evangelierna i sig, man skulle behöva dekonstruera alla hans liknelser, och en stor del av hans meningar och handlingar som de återges i största allmänhet. Det finns inte heller någonting som varken historiskt eller exegetiskt pekar på att han skulle ha motsatt sig det religiösa ledarskapet i den utsträckning liberalteologernas fantasier vill att han skulle ha gjort. Ja, han kritiserade dem, och hårt dessutom, men det var såna villfarelser som att det inte fanns en fysisk uppståndelse, självrättfärdighet och yttre, tom, tillbedjan som han kritiserade. Ingenstans hittar vi den hippie-Jesus, som var tolerant i dagens betydelse av ordet, som aldrig höjde rösten, aldrig hade ett budskap som körde över någon annan, som var vegetarian eller förordare av universal frälsning. Inte heller definieras den bibliska kärleken någon gång, varken i GT eller NT, efter den låt-gå-mentalitet som förespråkas i dagens liberala församlingar.
Så om man nu ska gå efter modern forskning, seriös exegetik, och Jesu exempel, så är Gamla Testamentets gud och spiritualitet det som Jesus levde efter. Han tyckte inte om det sätt den utövades på, men grunden som var lagd, var den han byggde på! I slutändan verkar liberalteologi inte vara något annat än en önsketänkande konspirationsteori. Denna konspirationsteori (om vi går efter extremen, typ Jonas Gardell) menar att Jesus, som inte menade sig var gudomlig, eller ens hade ett klart mål, skulle ha gått emot hela den omgivande kulturen, anammat en Gudsbild som aldrig existerat före eller efter, fram tills 1800-talet, dött utan mening. Därefter går hans efterföljare och apostlar och förändrar totalt det budskap deras mästare hade förmedlat, och skriver 27 påhittade och förvanskade böcker, utan någon bevarad eller en hintad kritik från samtida judar eller gnostiker (som istället hittar på sin egen historia som är ännu mer dömande och exklusivistisk). Detta förfalskade budskap dör de sedan som martyrer för i över 250 år.
…och reptiler styr vår planet från underjordiska grottor med högteknologisk, utomjordisk utrustning. Om man nu ändå väljer att tro på denna konspirationsteori om Jesus, Bibeln, kyrkan och allt annat, kan man väl i alla fall sluta låtsas att man har bibelkritiken på sin sida. Jag ser bara två seriösa alternativ i hållningen till Bibeln och dess framställning av Jesus: Tro att det är en realistiskt framställning av hans budskap, eller bli skeptiker som tror att det är sagor med några fina citat man kan rycka ut. Men varför ska man envisas med att kalla sig kristen om man inte tar den överlägsna majoriteten av den kristna kyrkans 66 heliga skrifter på ett seriöst sätt? Kan man inte bli Universalist, New Age-are eller något annat flummigt som inte kräver en trosbekännelse, en objektiv sanning eller ett sammanhängande tankesätt?
Discoveries and theological challenges
I realized that it’s a bit funny that I have not been updating my blog recently. Because instead, I have been posting random reflections about things on my Facebook, plaguing my FB friends with political and religious reflections, and also letting my reflections be lost in oblivion for everyone except the Facebook staff, who probably collect everything relevant to their interests (which probably include world domination and subjugation of inferior races).
Since I got home from Israel, I have returned to my parents’ house in Halmstad, where I have mostly been chilling, playing Wii and reading, until I started working this Tuesday. I also went to Gothenburg, Knippla and Liseberg with Ingrid to visit my sisters and my grandma. That was fun 
As I said, though, I started work two days ago, and so far it’s gone so-so. Managed to lock the keys inside a building, which delayed me a bit. I’m beginning to handle it now, though.
Anyways, I’ve been getting more and more into reading about Israel and the End Times recently… Since my Israel trip, it’s pretty much been impossible for me not to think about it. I’m almost finished reading the book I bought in the Messianic Bookshop of Christ Church in Jerusalem: “Why Care About Israel? How the Jewish Nation is Key to Unleashing God’s Blessings in the 21st Century” by Sandra Teplinsky. Quite controversial are dealt with (which is awesome), and I agree with a lot. It has a very interesting spiritual review of the Arab-Israeli conflict as well. A recommended read! Another book I hope to finish reading once I get back to Johannelund, is “Messianic Judaism: A Modern Movement with an Ancient Past” by David H. Stern. The book does seem to emphasize Jewish culture’s importance almost a bit too much, but it still has quite a bit of interesting thoughts.
Before we went to Israel, and afterwards as well, I listened quite a bit to Misty Edwards, worship leader of the International House of Prayer in Kansas City, which is an 24/7 prayer and worship place. When we found out there is a 24/7 prayer place in Jerusalem, close to the Old City, we knew we had to go there. It is called Succat Hallel, and is connected to IHOP in many ways, it seems.
Either way, I checked out some of their notes and teachings, and found this article about their view on the End-Times. They call it “Apostolic Premillenialism“, and is basically an expanded version of CLASSIC pre-millenialism, which is what is also what seems to be the view of Paul and the other writers of the NT epistles. It is also what has always been the Jewish view of the End-Times, a restored Paradise on Earth, a Kingdom of Heaven on Earth, literally ruled by the Messiah, our King of Glory, Jesus Christ of Nazareth.
This view is quite close to what I’ve always felt is the view of the Millenium that is most respectful to the entire Bible, especially the Old Testament prophecies of Isaiah and Ezekiel. I am not a fan of the interpretations that turns basically everything in the Bible into an allegory for Christ. I mean, sure, you could argue that it glorifies Jesus’ triumph over Satan and evil, but in the end, it is very worrying to have the attitude to God’s Word that no matter what it says, we’ll keep on trying to read one single thing into it, namely what Jesus did on Golgatha. True, what he did there is indeed the focal point on History, and the understanding of which is a matter of life and death. However, what if God did want us to know more? What if those 66 books of the Bible had something APART from the very basics of the Christian teaching? Read with your heart what the writer of Hebrews is telling us:
“Therefore let us leave the elementary doctrine of Christ and go on to maturity, not laying again a foundation of repentance from dead works and of faith toward God, and of instruction about washings, the laying on of hands, the resurrection of the dead, and eternal judgment.”
(Hebrews 6:1-2, ESV)
First of all, the “elementary doctrine of Christ” is not elementary in many churches today. But the point is that the knowledge of Christ is so much more than the basic Sunday school stories. It is something that will take an eternity in God’s arms to learn. As my dad has said many times: “Christianity is both the simplest religion in the world and the most complex religion in the world.” All that is required is to confess one’s inadequacy and let oneself be loved by God. But there is so much more we are called to understand. And I believe the 66 books of the Bible have tried to teach us some of these other things. In the end, the Holy Spirit is our teacher in these matters, but He works through his Word. I do sincerely believe that many Old Testament stories are prophetically speaking of Christ, perhaps all of them. After all, Christ is what the Law points to:
“For the goal at which the Torah aims is the Messiah, who offers righteousness to everyone who trusts.”
(Romans 10:4, Complete Jewish Bible)
In case you don’t recognize this translation, here is what classical Protestant translations, tainted with centuries of Replacement theology interpretations of Romans 9-11:
“For Christ is the end of the law for righteousness to everyone who believes.”
(Romans 10:4, ESV)
This is not my point, so if you are interested in this, read this very informative blog entry explaining this verse and the relationship between Jesus and the Law.
My point with showing that Christ is what the Law points as, is that there is indeed a point in reading the Old Testament as an image of Christ. He is Israel. That is why the true spiritual Israel is the Body of Christ, while the unsaved Jews are cut-off, but still natural, branches, who God eagerly wish to graft back in on the Olive tree:
“And even they, if they do not continue in their unbelief, will be grafted in, for God has the power to graft them in again. For if you were cut from what is by nature a wild olive tree, and grafted, contrary to nature, into a cultivated olive tree, how much more will these, the natural branches, be grafted back into their own olive tree. Lest you be wise in your own sight, I want you to understand this mystery, brothers: a partial hardening has come upon Israel, until the fullness of the Gentiles has come in. And in this way all Israel will be saved, as it is written, “The Deliverer will come from Zion, he will banish ungodliness from Jacob”"
(Romans 11:23-26 ESV)
But even so, what if God wanted to say something more? What if God actually meant something with the prophecies in the Old Testament, most of which seem very specific. I want to puke when I hear how the more traditional churches (including Catholic, Orthodox, Lutheran, Reformed) speak of these as either as “mystically referring to Christ and his Church” or in the worst case “less important or of dubious origin because it goes against the New Covenant”. If all of the Bible in its original manuscripts is inspired, as the Church has believed almost without exception until the 19th Century, it is a betrayal towards his Word to embrace a theology which simply ignores part of the Bible without actually explaining why those parts aren’t important. True, yes, some parts of the Law, most notably the instructions in relation to the Temple service, as explicitly, at least in part, superseded in Paul’s teachings and in the Epistle to the Hebrews. However, that is because in this case, Christ completed that part of the Law. The New Covenant is basically a new way for God to apply His law to the Gentiles.
Oh well. I’m too tired to write more now. I have made a lot of discoveries over the past few months, and I will probably post more of them here later. Among them is my ongoing attempt at discerning the underlying doctrines of IHOP, with concerns about stuff Mike Bickle did in the 80’s. My take on it is that I think any prophetic movement will be a bit too crazy for their own good, and it seems to have been especially common back in the late 80’s and early 90’s, around the time of the Toronto Blessing. But the guys who claim to be discerning the evils of this, are all very anti-Charismatic in general, and are also anti-John Wimber and distance themselves from anything to do with the prophetic. I somehow think God is greater than that. I think he works through broken, sinful people. There are no perfect churches.
I will close the same way Paul did on his explanation of God’s purpose with Israel:
“Oh, the depth of the riches and wisdom and knowledge of God! How unsearchable are his judgments and how inscrutable his ways! “For who has known the mind of the Lord, or who has been his counselor?” “Or who has given a gift to him that he might be repaid?” For from him and through him and to him are all things. To him be glory forever. Amen.”
(Romans 11:33-36, ESV)
Reflections on Israel and more
This blog post was written about 7 hours ago. There have been no edits until the line in the end, promise! Here goes:
I’m sitting here in Budapest Airport, listening to Misty Edwards while waiting for the gate to open. Johan just decided to try to get some more sleep, but as I found a power outlet, I decided I could take the opportunity to actually write an entry for the blog in ENGLISH. Yes, it’s been a while now. But I’ve wanted to wait for a time when I’ve actually had some thoughts to put forward.
So I’ve spent the past week in Israel, with Johan and Sarah. It’s the third time for me in Israel and Jerusalem, but this is the first time it’s been my trip. Wait, no, that’s not right. This is the first time it’s been entirely God’s trip. The first time it was my parents’ trip. The second time, it was Yael’s trip. This time, however, I was able to dedicate the whole thing to God.
And how God has led us through this trip! The miracle while checking in at Arlanda, when the woman behind the desk managed to fix the technical problem with printing our boarding passes ”miracle” was her words). How smoothly we found a sherut minibus to Jerusalem immediatly upon exiting the airport (some people have to wait several hours). The dreams Sarah had the second night of our visit, which all got their intepretation within the week. The way we’ve been lead to so many incredible meetings with people. The fact that we pulled off the rental car trip to the Gallilee despite every hope seemed to be gone. How we managed to be away from STI only during the day when a man was murdered right outside it. The protecting, mighty hand of God was noticable throughout the entire trip. Hallelujah!
I think it will take years for me to understand what God has done inside me during this trip, but what’s become clear is that it’s probably not my last trip to the country. I think God wanted to educate me, to support Sarah and Johan, to prepare me for coming things in my studies and walk with God, and many other things.
It was a great experience to meet people from the Messianic Jewish communities in Israel. It was also very interesting to see how Christian and Muslim Palestinians view the situation, and especially to see Islam ias it works n a position where it is a larger minority than it is in Sweden at the moment. Celebrating a Shabbat dinner made by Sarah was a really nice experience, as was going to an Ultra-Orthodox Synagogue in Mea She’arim later that night… I also got a closer look on the semi-idolatry practiced by both the Catholic and the Orthodox and indeed most of the noticable Christian groups in Jerusalem, and I noticed that the people who seem most secular are the Christians… A shame.
Photos of the entire trip are uploaded on Facebook, although I might put up a few here for those without Facebook…
Anyways, when I get back to Johannelund, I have about 2 days before I move out of my room and take the train back to Halmstad. I had some sort of hope of completing my Exegetical assignment before the deadline while in Israel, but that didn’t really happen, as God had other plans for me during that trip… I’ll see what happens with that. I got into Johannelund, so I am less concerned about that course now I suppose, but I will still try to finish it. When I get home, I will work for 5 weeks, including all of July and a week in August. Money is welcome.
Hmm… That’s about all I can muster to write at the moment. After having slept about 1,5 + 1,5 hours tonight and then walked through the streets of Budapest for like 3 hours, I am a bit exhausted… Boarding the plane in about an hour and a half.
——————————————————-
Okay, so now I’m home, great to be home. Ate some, talked to Ingrid and other people. Gonna shower and sleep, then clean my room tomorrow. Gaaaah.
Svar på kritik om homofobi i Bibelns lära
Jag skrev precis en kommentar på min vän Olivers blogg, och när jag läste kommentarerna kände jag mig mot all förmodan tvungen att svara på ett i raden av det oändliga antal anklagelser av att kristen tro är homofobisk. Sedan bestämde jag mig för att publicera den här också. För er som inte orkar klicka på länken för att se sammanhanget, handlade det om en diskussion omkring att hata synden men älskade syndaren, en allmän kristen princip som inte bara appliceras av kristna när de försvarar sig mot beskyllningar att vara homofober. Det här är en ganska modifierad version av det ursprungliga svaret, (orginalet finns i länken ovan), i hopp om att fler ska förstå vad jag menar.
Jag måste dock poängtera några saker innan du läser:
- Jag tar avstånd från alla typer av hatkampanjer, våld, mobbing eller förtryck av homosexuella människor.
- Mina åsikter i den här frågan är inte politiska, och handlar bara om vad jag anser att Bibeln säger om de som är i Kristi Kropp, de som väljer att tillhöra en kristen gemenskap. Min idealkyrkosyn stämmer för övrigt inte riktigt överens med Svenska Kyrkans folkkyrkotanke.
- Jag tar ibland starka/upprörande exempel, inte i syfte att nedvärdera homosexuella, utan i syfte att visa på logiska brister. Jag ber dig också att inte läsa detta om du är hundra procent inställd på att kristna är dumma fanatiker som inte kan förstå andra synsätt. Om du vet att du blir så upprörd av minsta lilla antydan på en icke-positiv syn på homosexualitet att du vägrar läsa förklaringen, så är det ingen idé att du läser det här heller. Om du verkligen vill förstå hur jag och många andra kristna tänker, läs HELA artikeln, annars inte alls!
Vad jag vill uppnå med den här artikeln:
- att visa på att det varken går att vetenskapligt bevisa att homosexualitet är rätt eller fel
- att förklara en del av den kristna identitetssynen
- att förklara hur kristna kan älska syndaren men hata synden, och att detta är konsekvent med kärleksbudskapet
- att visa på att den kristna synen på homosexualitet inte är grundad i “rädsla för homosexualitet”, som homofobi betyder, utan i vördnad för Guds Ord
- att visa människor att de är värda att bli älskade, oavsett vad de har gjort
Vad jag INTE är ute efter att uppnå med den här artikeln:
- att omvända människor genom argumentation, det skulle vara ett idiotiskt mål
- att visa på VARFÖR jag tror att Bibeln hävdar att homosexuella handlingar är synd, detta är värt en artikel i sig
- att såra någon
1. Sexualitet och identitet
Människan är en sexuell varelse. Däremot ser jag inte min “heterosexualitet”, det vill säga sexuella dragning till det motsatta könet, som en del av min innersta identitet. Jag hävdar att vår innersta identitet varken kommer ifrån vår sexualitet, vårt jobb, vår status, vårt kön, vår nationalitet eller någonting annat som ytterst är en del av skapelsen – den kommer ifrån Skaparen. Att vi är Guds avbilder. För en kristen är detta grunden i all övrig identitetsformning.
Idag är det väldigt vanligt att grunda sin identitet i sin sexualitet, inte bara bland homosexuella. Många män lär sig idag från porrfilm, media och bland grabbgängen att desto fler kvinnor man ligger med, desto mer manlig är man. Dessutom lär man sig att män är djur och kvinnor är objekt, något man spelar att spel med tills man får det i säng. Kvinnor lär sig att uppfylla omöjliga skönhetsideal, vilket får väldigt många unga tjejer att må dåligt, därför att de inte lever upp till kraven man tycker att samhället ställer på en. Ändå lockas generation efter generation att spinna vidare efter detta identitetssökande i sex, status, pengar och handlingar i största allmänhet.
I ett sådant sammanhang är det ju inte konstigt att en person som upplever sig dragen till människor av samma kön bestämmer sig för att också grunda sin identitet i denna sexualitet. När sedan någon kristen påpekar att det här beteendet inte är i enlighet med Guds vilja, hjälper det inte direkt, och när de hör att det är fel hör de: “DU är fel”. Eftersom man förknippar sitt jag med detta evigt pågående sökande efter identitet och bekräftelse genom sina gärningar. Att kristendom dessutom anser att synen på sexualitet som råder i hela resten av samhället också är syndig, bortses dock ofta från i dessa sammanhang. Så även om jag inte har vetenskapliga belägg för att påstå det, så är det ju spännande att fråga sig vad som påverkar ens sexualitet. Vare sig den bildas i fosterstadiet, i sexårsåldern (vilket jag hört ofta) eller i tonåren, så är det ju den sårade, sargade och syndiga värld vi befinner oss i som skapar förutsättningarna.
2. Homosexualitetens natur – Genetiskt eller inlärt? Vetenskapligt bevisat rätt?
Att homosexualitet inte längre klassas som en genetisk defekt/psykisk sjukdom är, vare sig man tycker om det eller ej, bara en fråga om värdering. Det beror på huruvida man ser det som något felaktigt/destruktivt eller enligt kristen terminologi, syndigt, eller ej. Samma typ av värderingsskillnad görs när man väljer att inte kalla vänsterhänta för handikappade eller att inte kalla folk som är rädda för ormar för mentalsjuka, även om de rent tekniskt är exempel på en mutation som inte är enligt normen, respektive en onaturlig rädsla som ytterst sätt är destruktiv. Så, även om de kanske skulle kunnas kallas sjukdomar/defekter, så väljer folk idag att inte sig så, eftersom det oftast inte skadar någon annan. Men vetenskapen kan som bäst dra ett strå till stacken genom att förklara hur fenomenet uppkommer, inte göra en värdering om det är rätt eller fel.
Så, eftersom den vetenskapliga debatten på det här området handlar om huruvida homosexualitet beror på något genetiskt, på omgivningens inverkan eller en kombination, handlar definitionen om huruvida det är fel eller inte. Därmed vill inte kristna vara nedvärderande om de hävdar något dylikt. Folk tror att de måste vara perfekta för att vara värda att bli älskade. Därför skulle till exempel många bli arga om jag jämförde deras tillstånd (om vi nu för argumentationens skull antar att det handlar om en enbart genetisk skillnad) med till exempel Downs Syndrom. Ett bättre jämförelse kan göras med bipolärt syndrom (eller manodepressivitet). Det är ett tillstånd som för med sig vissa negativa konsekvenser som personen måste handskas med, men samtidigt skulle personer med detta syndrom nog påstå att det påverkar deras personlighet och deras beteende vare sig de vill det eller inte. Nu är det extremt intressant att fråga sig: Varför blir folk arga och kallar mig homofob, bara genom den jämförelsen? Borde det inte istället vara alla de med Downs Syndrom eller bipolärt syndrom som blir arga för att den homosexuelle menar att han är bättre än de personerna, eller “har mindre fel på sig”? Vi har ju alla våra svagheter och brister, både medfödda och inlärda.
Jag tror alltså som sagt inte att vårt värde kommer ifrån någonting vi föds med, utan därför att vi är Guds älskade barn, hans skapade avbilder. Hur går genetiska struktur ser ut påverkar våra livsvillkor, både vilka synder vi har lättast att falla i, vilka saker vi har lättast och svårast för, och som bekant, hur de runt omkring oss betraktar oss. Att en person är en “mördare” eller “lögnare” innebär bara att de har syndat, inte nödvändigtvis att de kommer att upprepa synden. Och oavsett vilket påverkar det inte deras människovärde eller rätt att älskas. Eller vad säger du?
Med den här bakgrunden vill jag förklara att bara för att många kristna ser tendenser till samkönad sexuell attraktion som en svaghet, genetisk eller inlärd, innebär inte det att vi ser den personen som omänsklig, av samma anledning som vi inte ser personer med hösnuva som mindre mänskliga eller mindre värda att älskas. Även om snuva inte är syndigt, är det ju inte något direkt positivt, det är därför jag gör liknelsen.
3. Om känslor:
a) Kärlek – känsla eller val? Tillåtande eller förlåtande?
Det vanliga argumentet för varför homosexualitet måste vara rätt är att det handlar om kärlek, och de som är emot denna kärlek kan omöjligtvis vara annat än onda. Problemet är här sammanblandningen av kärlek och lusta. Det är inte kärleken som är felet, det är samlevnadsformen och de sexuella akterna. Kärleken inte har någonting att göra med sexuell dragning. Kärlek utgår från viljan, och sedan kommer känslor med i paketet. Visst kan man få känslor som man inte kanske tycker är så visa, men måste man då följa dem? Jag tycker att det finns ett grundläggande problem i den sekulära världens tankesätt, där den egna känslan sätts över allt som är gott, sant och vist. Jag tror att viljan kan styra kärleken, och att “älska” någon innebär inte flummiga, diffusa känslor, det är det som kallas förälskelse. Att älska är ett beslut, en gärning, som ibland till och med kan vara smärtsam, men god likaså. När Jesus säger att vi skall älska vår nästa, innebär det inte att vi ska bli förälskade i vår nästa, eller att ha sex med dem. När det talas om kärleken mellan de kristna innebär det den innebördes omsorgen och hjälpen, inte känslor.
Att älska någon innebär inte heller att tycka om allting personen gör. Om jag älskar någon väldigt mycket, innebär inte det att jag tycker om när personen i fråga skadar sig, även om hon själv kanske inte är medveten att hon gör det. Ibland kan en förälder av kärlek göra någonting som faktiskt får barnet att gråta, klaga, skrika och slåss. När jag var barn trodde jag ibland att mina föräldrar försökte vara elaka eller att de var dumma när de inte tillät mig vissa saker. När jag blev äldre förstod jag att det var av kärlek. Ja, ni förstår poängen. Kärlek kan göra ont. Men det bästa är att i en kärleksfull relation av någon typ, behöver man inte le, vara glad, perfekt och klämkäck mot varandra hela tiden. Istället kan man ta av sig masken, och vara den brustna, ofullkomliga människa man verkligen är. När saker går rätt kan man glädjas tillsammans, när saker går dåligt kan man sörja tillsammans. När man sårar den andre kan man be om FÖRLÅTELSE.
Min erfarenhet av detta moderna, allt mer accepterande och toleranta samhälle, är att man tvärtemot vad som sägs blir allt mer intolerant mot de som inte tycker vad som är politiskt korrekt. Om man menar att någon annan lever en omoralisk livsstil utifrån andra premisser än att det är olagligt, så är man en intolerant, kärlekslös medeltida fundamentalist som måste lära sig att bli mer kärleksfull. Detta beror på två helt olika syner på vad kärlek är. Den ena menar att kärlek innebär att inte säga någonting till någon annan, att inte lägga sig i, att den alltid är skön och behaglig. En alltigenom tillåtande kärlek. Däremot är det ont om förlåtelse för de som faktiskt går över de gränser man har satt, om än uttänjda på vissa håll.
Den andra synen på kärlek, som jag själv förespråkar, innebär att det finns ett rätt och ett fel, och att man ibland kan tala om för sina vänner vad man anser vara det. Ibland får man rent av säga ifrån. Om det visar sig uppstå en konflikt, om det uppstår jobbiga känslor och det hela verkar brista, kommer man till den naturliga konsekvenser att FÖRLÅTA och försonas.. Jesus kallar oss att förlåta vår broder inte sju utan sjuttiosju gånger. Det är förresten ett talespråk, man ska förlåta även en sjuttioåttonde gång 
Detta är den förlåtande kärleken.
b) Känslor – Tillförlitliga för bedömning av sanning?
Och visst, jag håller med om att det knappast kan vara en dans på rosor att avhålla sig från homosexualitet. En HELT SKILD grupp människor från de homosexuella är pedofiler, det är en annan typ av parafili (avvikande sexuell dragning, avvikande från normen, alltså). Jag lägger ingen värdering i deras beteende nu, utan bara konstaterar att jag har läst om pedofiler som upplever precis samma förtryck, känslor av orättvisa och vad man nu kan tänka sig, då samhället (med rätta) inte ser med blida ögon på detta beteende. Om nu känsloargument som “Det känns ju så rätt” och “Eftersom jag känner att jag älskar honom/henne, måste det ju vara rätt” räcker för att visa hur orättfärdigt det är att säga att en homosexuell livsstil är synd, borde vi logiskt sett tillåta pedofili också. Detsamma med kleptomaner och pyromaner. Återigen jämställer jag inte dessa beteenden med homosexualitet nu, jag försöker bara visa på den logiska problematiken i att mena att bara för att något känns rätt är det rätt.
4. Synd och förlåtelse
Men för att fortsätta att prata om syndiga beteenden, kan jag nämna de som ibland ser med hat eller orättfärdig vrede på sina medmänniskor, samt de som någon gång har sett på en gift person med lust. Om dessa människor klassificeras som syndare (Läs Bergspredikan) likväl som homosexuella, kanske vi jämnar fältet lite. Vi talar nämligen om hela jordens befolkning. Om alla nu är syndare och inte undviker sitt straff, verkar kristendomen handla om något annat än att undvika synd, och om vi skall älska vår medmänniska, så kan det knappast vara syndfrihet som är grunden till (bokstavlig) älsk-värdighet. Kristen tro handlar om att inse sin synd och söka Guds nåd hos Jesu kors. Vi får då tillräkna oss hans rättfärdighet, och så länge vi erkänner vår otillräcklighet och har en vilja att leva rent, hur mycket vi än misslyckas, är vi rena i Guds ögon.
Och om nu synden av Jesus lokaliseras redan i vårt tankeliv, så måste vi ju inse att vi inte av egen kraft kan undvika synden. Visserligen tror jag att Gud genom sin Ande kan rena våra sinnen och ge oss sitt sinnelag, men denna “helgelseprocess” är inte avgörandea för vår frälsning. Men om vi däremot medvetet väljer en livsstil som går tvärt emot Guds vilja och “snyltar på nåden”, så har det hela gått ett steg för långt. På samma sätt som det är ohållbart att leva i nåden och sedan mörda människor varje dag och skylla bort sig med Guds oändliga nåden, är det samma sätt med annan synd (såsom att hata homosexuella människor). Det måste finnas en vilja att ha Jesus som Herre i sitt liv, att han ska få peka på och att vi ska vända oss från det som är fel i våra liv. Om vi sedan misslyckas är detta en helt annan sak.
Samhället idag må upphöja homosexuella som människor, och med rätta. Men nåde den som gjort något som inte ses på med blida ögon. Om någon skulle upphöja en våldtäktsman som en person som är värd att älskas, skulle det nog inte vara lika populärt. Jag hade inte haft något problem med det, så länge man inte genom det antyder att deras handlingar var goda.
5. Avslutning och sammanfattning
För att sammanfatta är min syn på homosexuella är alltså att de är vanliga människor som, om det nu är någonting enbart medfött, föds med en svårighet att avhålla sig från homosexuell synd. Om det inte är medfött så hade jag kunnat bespara mig mycket av denna artikel, men jag valde att göra det för att visa på att eventuella vetenskapliga rön om att det är något medfött inte på något sätt automatiskt rättfärdigar alla handlingar som görs utifrån det.
Slutligen, de fyra synsätt som måste redas för att förstå hur en kristen kan älska vad en syndare, i detta specifika fall någon som lever i homosexuell synd, utan att älska synden är följande:
- Huruvida man tror på begreppet synd eller ej
- Huruvida man ser homosexuella handlingar som synd eller ej
- Hur man definierar kärlek
- Hur man beräknar människors värde
Mina svar:
- Jag tror på syndens verklighet, och det bör varje kristen som tar Bibeln som någonting mer än en fin sagobok, och som tror att Jesus var någonting mer än en fin man som tyckte att människor skulle vara snälla.
- Detta har jag inte gått igenom tidigare, men det beror på inte målet var att tala om detta när jag skrev artikeln. Men jag går snabbt igenom det. Jag tror att Bibeln är Gudsinandat, och kan inte se någon annan rimlig förklaring utifrån Bibelns sammanfattade text, än att homosexuella handlingar är synd. Exempel på detta är att inga tecken på att någon annan norm än äktenskap mellan man och kvinna i Bibeln, inte heller hos varken Paulus eller Jesus, som båda talar en hel del om äktenskapet mellan man och kvinna. Ytterligare exempel är Romarbrevet 1:24-28, som jag ser som lika aktuell idag som för 2000 år sedan, samt 1:a Korinthierbrevet 6:9-11 (Läs vers 11!). Det blir ännu tydligare i 3:e Mosebok 18, men jag vet att många här undrar om det innebär att vi ska stena homosexuella. Detta är inte fallet, Gud är evig, och syndaren är fortfarande VÄRD sitt straff, det är bara det att Jesus har tagit straffet på sig – vilket dock inte innebär att vi ska fortsätta synda. Dock är som sagt inte tanken med denna text att tala om VARFÖR en homosexuell livsstil är fel, utan att visa på att det inte är homofobiskt eller hatiskt att säga varken att homosexuella handlingar är fel, eller att homosexualitet kan vara en genetisk defekt eller en gradvis utvecklad parafili. Tvärtom kan det bero på kärlek.
- Jag anser att kärleken är förlåtande och viljebaserad.
- Slutligen anser jag att värdet hos en människa aldrig kan bestämmas utifrån vad de själva gör, utan utifrån det värde Skaparen har satt vid oss. Oavsett vad någon säger till dig, så är du värdefull och älskad! Att du syndar förändrar inte det, men då synd förklaras som “att missa målet”, att det skapar komplikationer i relationen till sig själv, till den övriga skapelsen och till Gud, innebär Guds Faderskärlek att han vet och vill ditt bästa, däribland att rädda dig från synd. Men hur djupt en människa än faller, menar jag som kristen att man aldrig kan sluta kalla henne för “en fullvärdig människa, värd att älskas”.
Guds nåd och välsignelse önskar jag över dig som läser det här! Jag hoppas att du inte ser det här som ett angrepp mot dig eller någon annan, jag försöker bara bemöta den kritik som är vanlig att få som kristen när man står för denna mycket impopulär åsikt att det finns saker som vi har svårt att låta bli som likväl är synd.
The Endless Knot
As the shore is not sea nor land,
like the time between the times
where the dawning is not day nor night
you are between the worlds….
Endless circle, bearing my footprints
With fast-sure-hand you guide my steps
Ans so I trod on your endless paths
And travel on throughout eternity
In these labyrinths of life
Not to know what the next step will bring
And so I trust in your endless paths
And travel on throughout eternity
In these labyrinths of life,
Not to know what the next step will bring
You keep the worlds aligned
You bond b’tween soul and flesh
You draw to the heart of hearts
With wisdom beyond fate
Endless knot, bearing my footprints
With fast-sure-hand you guide my steps
Pantokrator – The Hidden Treasure
I have tried to find the treasure
The gold of ancient time
I find no clues in the scriptures
When I read between the lines
I find no key nor code
When I try to read behind
There are no answers there
To where the treasure may be found
I find no clues in the scriptures
When I read them I am blind
But in humility I see
And turn my heart to the Lord
As I study the scriptures
I reap my reward
For the word is the treasure itself
Yes this map means more to me
Than all the gold of Babylon
For it leads beyond the days
Finally where the rainbow ends
I will see the face of…
Jesus
Insights
I have gradually abandoned blogging over the past few months in favour of keeping a diary of sorts instead, or rather the ”log book” we were told to keep last term in Bible school and during this term as well. I realized that blogging – perhaps not for everyone, but at least in part to me – encouraged an ego-praising attitude towards writing about your life, since I would go around and think about how I could write something about my life people would want to read. When I could only think of things I wanted or needed to write about that concerned me and not my writers, I would instead not write about it anywhere.
Oh well. I hope to keep using this blog to occasionally make entries with a summary of what is going on in my life, as well as being an outlet where I can write thoughts I would like to get out to others.
When I went home to Halmstad over Christmas I basically spent some online time, hung out with friends and family, and read a bit. Oh, and I watched through 4 seasons of Coupling… It didn’t entirely feel like home, though, more like a place I stayed at while I was in Halmstad with my parents. It still doesn’t feel to much like Johannelund is my home either, but I still very much like being here.
It’s interesting to note, really. From around August 2005 to August 2007 or so, I’d feel like I needed to go online to talk to my friends on TeamSpeak, MSN, Gtalk or whatnot. I couldn’t feel at peace just staying inside not talking to anyone or being available. Very soon when I moved here, I would feel the same way about the people who live around here. Being in my room or in the library too long felt boring, I would always feel like I might be missing out on what went on in the kitchen or elesewhere in the building. I need to train myself in being alone, and not constantly, actively, available to a certain group of people, be it online or the people in my vicinity.
I hope to write another entry later this week, as I have more things on my mind. But basically I’ve been given a great deal of things from God in the past few weeks, and I am learning so much, yet have so much more to learn.
