Pat Robertson är bara en osmidig, optimistisk gammal man
Det är roligt med bloggkollsfunktionen på Dagen.se – Att se hur folk rent av snubblar över varandra i att vara politiskt korrekta och säga hur fel Pat Robertson har. Och visst gjorde han ett ganska osmidigt uttalande, för att vara TV i alla fall. Det intressanta är ju dock de falska slutledningarna som görs av alla. Pat Robertson är väl som känt inte kanske den mest smidige, och jag skulle knappast ställa mig bakom hans uttalanden i övrigt, men jag försöker ta det uttalandet för sig.
Om man lyssnar på vad Pat faktiskt sade, så kan man se det på flera sätt. Mitt första intryck (från det första klippet, samt slutet av det andra), är att killen är en riktig optimist. Jag tror knappast att hans tanke var att säga att folk skall muntra upp sig, utan snarare (på en kanske rätt osmidigt sätt) tala in någon sorts hopp i situationen.
Jag skulle vilja hävda att källkritiken i hans påstående att haitianerna skulle ha gjort någon sorts pakt med Satan tidigare i historien är inte så viktig för poängen han verkar göra. Problemet han belyser tycker jag främst är att pakter med onda andar är vardagsmat för en stor del av det haitianska folket, i deras folkreligion Voodoo. Grejen är ju att det inte nödvändigtvis behöver vara Gud som skickar plåga – tydligen har ingen reflekterar över tanken att det kanske kommer från annat håll!
Jag tror att Pat Robertsons poäng egentligen var att haitianerna inte bara är i behov av materiellt och fysiskt stöd, men även frälsning från voodoo, magi och religionsblandning! Glöm inte bort att killen faktiskt säger detta för att UPPMUNTRA folk att stödja dem!
Nu kanske ni undrar varför jag skrev om det här? Normalt blir jag bara trött av uttalanden av folk i stil med Pat Robertson, och televangelister är väl knappast mina största idoler… Men grejen är den att jag blir provocerad att ta motsatt åsikt så fort alla, ateister som kristna som USA:s regering, hoppar på PK-tåget för att fördöma allting som kan uppfattas som kontroversiellt, utan att ens tänka efter vad det underliggande budskapet är…
Jag tror att det bara rör sig om en optimistisk, aningen förvirrad gammal konservativ evangelikal gubbe som försökte lysa upp situationen för hans tittare och öka stödet, vilka nog till stor del delar hans uppfattning kring Guds dom i tiden. Det var nog inte främst ett försök att ytterligare skuldbelägga haitianerna (som jag väljer att tolka det), utan snarare ett försök att ge nöd för människornas frälsning…
—
PS. Angående Haiti är det naturligtvis fruktansvärt vilket lidande som finns där, och jag uppmuntrar alla att göra det de kan för att hjälpa folket! Se även här: http://blog.ihop.org/general/haiti-relief-effort/
Jesus, Gud, Herren, YHWH = Allah?
Jag hamnade i ett intressant samtal med Stefan Simonsson på ett Oas-nyårsläger för några dagar sedan. Vi hann aldrig avsluta samtalet, men frågan var huruvida islam har samma gud som kristendomen. Det här är en fråga jag har ställt mig själv många gånger tidigare, och jag blev rätt peppad på att tala mer om det. Sedan läste jag Dagen idag, och såg en artikel om att myndigheterna i Malaysia hade blivit irriterade över kristnas användande av namnet Allah om Gud i en av sina bibelöversättningar. Det tyckte jag var intressant, och slutligen såg jag längre ner på sidan att Micael på Hela Pingsten-bloggen hade skrivit en artikel om det. Egentligen föga förvånande, då han verkar kommentera typ en Dagenartikel om dagen, men det visade sig att han skrivit om mycket av det jag tänkt över. Men jag skulle vilja utveckla ämnet lite.
I skolan fick jag lära mig att det finns flera världsreligioner, och att kristendomen tillhör de abrahamitiska religionerna, eftersom alla tre vill spåra sitt ursprung tillbaka till Abraham. Dessutom menar man att dessa då skulle vara väldigt lika varandra, eftersom alla på ytan kan se väldigt liknande ut. I det svenska språket är detta den dominerande termen när man skall tala om karaktärer och begrepp som är gemensamt för någon av dessa religioner, även om det kanske främst är judendom och kristendom som berörs. Termen “Judeo-Christian” mycket vanligare i engelskan, även om “Abrahamic faiths” blir allt vanligare. Man kan fråga sig varför, säkert har makten att definiera språket i de länderna i större grad legat hos judar och kristna än hos muslimer, men det betyder inte att en term är sämre än den andra.
Jag återkommer egentligen hela tiden till denna fråga: Vad är meningen med att tala om dessa tre religioner på detta sätt? Det har naturligtvis en funktion att tala om de abrahamitiska religionerna om man skall gruppera religioner efter deras egna anspråk, som religionsvetenskapen gör. Men i det folkliga användandet av begreppet ligger uttrycket nära ett annat, som egentligen är fokuset för den här artikeln, nämligen “Vi har ju samma Gud!“
Det finns många kristna som vill hävda att andra andemakter än Gud ligger bakom islam, och påpekar detta när de möter påståendet om huruvida islams och kristendomens gud är densamme. Detta kan mycket väl stämma, men det är inte vad jag har försökt förklara i den här artikeln.
Jag ser fyra huvudsakliga grupper människor som talar om att Allah och den kristna guden är densamme: sekulära/icke-troende, liberala troende med pluralistiska tendenser, troende som inte riktigt tänkt igenom vad de säger, samt muslimer själva.
Den sistnämnda gruppen har sedan sitt ursprung på 600-talet e.Kr. kännetecknats av en ambivalens gentemot andra religioner. Å ena sidan har man i sin kamp mot polyteismen i Arabien tänkt sig kristna och judar (“Bokens folk”) som bröder eller kusiner i sin tro. Dessutom har de väl insett att de hade setts som den mest arroganta religionen i världen om de hade totalt föraktat de religioner i vilken majoriteten av deras egen religions trossatser, etiska tankar och heliga profeter och människor uppkommit ur eller funnits i. Å andra sidan är ju islam i sin ursprungsform förhållandevis exklusivistisk, och innehåller tydlig polemik mot både judar och kristna. Kristna anklagas för att vara polyteister på grund av sin treenighetslära, och judar, av oklara anledningar (oftast främst av politiska och sociala anledningar, som så ofta i religionskonflikter), har anklagats för alla möjliga saker. Bland annat verkar Koranen själv visa flera exempel på att Allah straffar judarna genom att förvandla dem till apor och svin.
Liksom de flesta religioner är alltså troende muslimer exklusivister eller inklusivister. De inklusivistiska tendenserna brukar betonas till icke-muslimer, framför allt i väst och i det som brukar kallas “euro-islam”, medan samma person i ett annat sammanhang väldigt tydligt kan göra tydligt exklusivistiska uttalanden. Jag kommer ihåg mitt besök i Nasaret, där några muslimer hade hängt upp en stor banderoll strax utanför Bebådelsekyrkan, vars budskap löd ungefär “Den som säger att Allah har en son hamnar i helvetet”. Islam kan för övrigt liknas med Sovjetunionens kommunism i att den alltid velat spridas som en homogen kultur över hela världen, med gemensam tro (eller avsaknad av) och språk (arabiska eller ryska). Inklusivismen i islam må finnas där, men dess funktion verkar främst vara ett slugt knep för mission och försök att omvända kristna och judar till islam.
Så varför vill icke-muslimer hävda Islams släktskap med den judisk-kristna religiösa traditionen?
Även de största bibelminimalisterna håller med om att Tanakh/GT innehåller traditioner från tidigare än 1000 f.Kr, och många (främst troende) skulle dessutom säga 2000 f.Kr. eller tidigare. De återger en historisk period i ett specifikt geografiskt område (Israel), och följer Guds uppenbarelser till det folk Han har utvalt under en period av hundratals år. När sedan Jesus och de första kristna framträder i samma geografiska område, sker detta i en strikt judisk kontext, som sedan på grund av själv budskapet på ett naturligt sätt sprider sig utanför den. Tyvärr kom de kristna senare att fjärma sig allt mer från sina hebreisk-judiska rötter. Likväl behölls både judarnas heliga skrifter och en mycket stor del av deras existerande teologi, praxis, språk och skrifttolkningstekniker. Både judar och kristna kan idag vara överens om detta, även om det alltid kommer att finnas de som gör sig till bittra motståndare till historien till förmån för de eventuella teologiska poänger man vill göra genom historierevision.
Islam däremot uppstod genom en människa, Muhammed, som påstod sig ha fått ta emot Koranen genom ängeln Gabriel, som en hundraprocentligt korrekt kopia av en himmelsk s.k. “Urkoran”. Detta är i alla fall vad Koranen själv verka påstå i början på Sura 2. Man tänker sig alltså att Gud först gett perfekta uppenbarelser till Moses (Tawrat – Torah), David (Zabur – Psaltaren) och Jesus (Injil – Evangeliet), som sedan skulle ha korrumperats av de människor som fört det vidare. Däremot skulle Allah ha lovat att bevara Koranen för all framtid. Varför han inte valde att göra det med de tidigare lika perfekta uppenbarelserna är en bra fråga som jag inte hört ett svar på utom “Allah Akhbar”. Här kan man återigen fråga sig vad anledningen är till att Koranen så många gånger nämner dessa tidigare böcker när de ändå påstår att de egentligen inte har någon tillförlitlighet längre. Jag skulle tippa på att det återigen rör sig om ett knep för mission, då poängen att Koranen är mycket bättre är en direkt följd av detta med de tidigare “korrupta” men ursprungligen perfekta uppenbarelserna.
Islams faktiska relation till judendomen och kristendomen rent historiskt verkar enligt allt jag har hört vara ungefär såhär: Muhammed växte upp bland de polyteistiska arabiska stammarna runt Mecka, och följde med sin farbror på karavaner till Syrien och andra länder. Där kom han i kontakt med diverse former av både judendom och kristendom, och såg den enande funktion tron på en enda gud gav folk. Trots att han inte kunde läsa själv, fick han i senare ålder uppenbarelser där han mottog vad han trodde var ord från Allah. Sedan gick han runt och predikade detta budskap om en enda gud som skulle döma alla, och enade så småningom genom krig och pakter de arabiska stammarna under denna tro.
Kopplingen till judendom och kristendom blir alltså på de flesta sätt irrelevant, just därför att muslimer själva motsäger att judendom eller kristendom skulle ha någonting att tillföra som inte redan finns i islam, då Koranen är en “rättning” av det som funnits tidigare, samt den enda säkra och sanna uppenbarelsen från Gud till människor. Trots att de kallas Bokens folk och är mindre förhatliga än de som sysslar med polyteism (shirk), är det det arabiska språket som skall användas, den muslimska kulturen med sharia som är överlägsen och Mecca och Medina som är de viktigaste platserna. Att Jerusalem för muslimerna blev en helig plats att bygga moskéer och domer på, lär ju från början helt enkelt kommit ur ett försök att bevara det som judarna och de kristna hade försummat, Templet var ju på 600-talet bara en ruinhög på en stor platå. Men det som blir tydligt är just att Muhammed ursprungligen kom som en utomstående betraktare av de andra religionerna, för att sedan återkomma som en som tänkt sig att reformera dem utifrån. Han kom varken från en judisk eller kristen kontext, utan från en arabisk-hednisk kontext. De berättelser som faktiskt finns återgivna i Koranen (som visserligen inte främst är en historisk bok, utan en moralisk), verkar vara just en samling korta och ibland ganska förvirrade skildringar av berättelser från Bibeln, apokryfa skrifter ur både kristen och judisk tradition, samt av arabiska legender. Huruvida Muhammed någonsin hörde det riktiga evangeliet är tveksamt, utan det mesta verkar vara ytliga beskrivningar av Jesus som profet och undergörare i en laglydnadsreligion.
Men nog om det. Återigen till ursprungsfrågan: Har kristna och muslimer samma Gud?
Den frågan går inte riktigt att besvara med ett rakt ja eller nej. Frågan måste problematiseras något oerhört. För det första måste det definieras vad det innebär att “ha” en Gud. Det är inte min syn på min tro att jag “har” min Gud – det låter som ett arv från hedendomen då man hade husgudar och statyer inne i hemmet. Min Gud har mig, och jag vilar i hans hand. Jag bekänner den treenige Guden som min Herre, såsom Han är uppenbarad i Den Heliga Skrift, alltså Bibeln. Jag har dessutom en relation med Honom, genom Den Helige Ande som bor i mig, så att jag får vara i Kristus och Kristus i mig. Bägge dessa saker kan sedan sammanfattas i att jag tror på Gud, jag litar på Honom, hoppas på Honom och älskar Honom.
Med detta i åtanke vill jag alltså omformulera frågan till någonting som är meningsfullt. Jag bekänner inte samme Gud som en muslim gör. Jag menar mig ha en helt annan typ av relation till Gud än en muslim normalt menar, då jag tror att Gud älskar mig såsom en fader älskar sitt barn och såsom en brudgum älskar sin brud. Jag har varken samma uppenbarelse eller grund för uppenbarelse som en muslim. Jag har inte heller samma typ av tro som en muslim, då jag menar att jag har fått en uppenbarelse av Jesus Kristus som genom nåd har frälst mig, medan en muslim förlitar sig helt på sina egna verk baserade en uppenbarelse av lag genom Koranen. Gud sände ängeln Gabriel till Maria för att bringa evangeliet om Gud som blev människa, Jesus Kristus. Enligt Koranen sände Gud ängeln Gabriel för att ge oss en bok genom vilken vi skall kunna bli duktiga människor. Det är inte samma tro, inte samma fokus, och de verkar enligt mig inte peka på samma sorts Gud.
Samtidigt vill jag inte förringa de likheter som finns mellan islam och den judisk-kristna traditionen. Den längtan som Muhammed och muslimer efter honom kände till en tro på en enda Gud tror jag någonstans var helt autentisk. Likaså har muslimer en bra uppfattning om vad en sund moral är i många fall, dock inte alla. Muslimerna har en delvis sann och korrekt uppenbarelse om Gud, men den är inte fullständig, och i vissa fall tyvärr rent av falsk. Så vitt jag har förstått Allah som han beskrivs i Koranen, går han närmast att liknas vid en sträng men rättvis härskare som ger människor enbart vad de förtjänar. Även om Allah eventuellt skulle ge någon nåd, har han inte vad jag har hört gett oss något löfte eller någon garant för det, utan det är bara ett hopp om att han kanske väljer att vara nådefull om han känner för det. Och där är gudsbilden annorlunda från Bibelns Gud – Han utger sig själv för att mänskligheten skulle ha liv, helt utan att ha förtjänat det. Detta återkommer såväl i GT som i NT. Hela GT är ett exempel på hur Gud tar ett ringa folk och älskar det utan att ha förtjänat det, för att sedan uppfylla sina löften mot det utan att de gensvarar. Hosea bok och texter som Jesaja 52 är utmärkta exempel på detta. Det Nya Testamentets berättelse om Jesus som dör för mänskligheten är naturligtvis ett ännu tydligare exempel på denna Guds oberoende kärlek till människan.
Till slut är alltså min fråga såhär: Vad är egentligen meningen med att säga att vi tror på samma Gud som muslimerna? Är det ett försök att säga att Gud uppenbarar sig på olika sätt i olika religioner, och att Gud därmed kan vara både lagisk och nådefull på samma gång? Det är ju pluralismens grundtanke, även om den inte brukar uttryckas så. Eller är meningen med frågan att säga att Gud nog har någon sorts relation till muslimerna, trots deras begränsade uppenbarelse? Frågan är väl hur vi som kristna skulle kunna avgöra det… Ingen har någonsin sett Fadern (Joh 1:18), den som känner Jesus får lära känna Fadern (Joh 14:7), och ingen kommer till Fadern utom genom Jesus (Joh 14:6). Alltså är det bibliskt sett ytterst suspekt att säga att en religion som explicit förnekar Guds Son skulle kunna leda till någon relation till Fadern.
Alltså är mitt svar till slut såhär: Ja, muslimer tror att det finns en gud som har egenskaper som delvis liknar den kristne Gudens. Men kristna och muslimer tror inte på samma Gud. Det finns bara en Gud, och Han har lagt en längtan i alla människor efter Honom, som ekar genom hela skapelsen (Rom 1, Apg 17). Däremot räcker inte denna uppenbarelse för att uppnå relation och därmed rätt tro på Honom. Därför sände Gud en ny uppenbarelse genom sin Son Jesus Kristus (Rom 3:21-22). Utan den uppenbarelsen går det inte att på ett meningsfullt sätt säga att en människa har samma tro som en kristen. Huruvida muslimers tillbedjan mottags av Gud kan jag inte svara på, i så fall tänker jag mig att hans svar oftast är tårar, då de förnekar hans Son, som kom till världen för att den skulle ha liv, och liv i överflöd!
The future of this blog
That sounds like a dramatic title, didn’t it?
I’m not considering stopping my blogging, quite the opposite. I have, however come to think more and more about the way I view my blog. When I started writing here back in 2006, it was all in English, and it was mainly about my life in school, music and gaming. That’s not really what I use it for these days. Also, in 2006, most of my friends and blog readers were English-speaking or at least not Swedish. While I have no idea who my blog readers are now (apparently most of them are still people who google “Whore of Babylon”), most of them are probably not people with English as their mother tongue. I’ve also started talking a lot more in Swedish in the past 2 years or so, which has come to mean that I think a lot more in Swedish than earlier. I’m also realizing that despite my knowledge in English, it will always be my second language.
Because of all this, I’ve written a few blog entries here and there in Swedish, starting in May last year. However, I’ve tried to continue writing a few general blog entries every so often in English, as well as a few theological ones. But I’m realizing that trying to please everyone might hinder the potential and purpose of the blog, as I see it. What exactly that purpose is, I’m not sure about, but I guess I want it to be an outlet for my thoughts on theology and things I find important. Not a diary, but more of a “public notepad”, as I’ve called it on in my blog’s byline. I’m not entirely comfortable with that expression, but whatever.
The point I’m trying to make is this: I’ll probably write more and more entries in Swedish, but I might write English ones every so often as well. If I want this blog to ever be a part of the… I shudder to use the word… “Blogosphere”, a bilingual blog does not really stand a chance. Swedish people seem quite uncomfortable reading things in English, and to be honest I think I get uncomfortable reading Swedish people’s comments in English… So I think more Swedish entries is the way to go. Whether or not I will change the overall language of the blog, I’ll see.
But I’m starting to accept that I’m slowly becoming less international in my lifestyle, as well as less digital. This does not exactly mean I’m moving to the countryside and won’t answer calls, but it means I’m being more social with real people, I’m not playing as many games, I don’t listen as much to my MP3 player, and countless other little things. I’m also a bit ambivalent about the development of the blog culture. I’m against the 24/7 Online “Twitter culture” in theory, as well as in my own life, but I do appreciate the technology. I also find myself complaining when other people are not as accessable online as I’d want them to… I vehemently hate fashion blogs and things similar to it, for example. Maddox said: “If minds had anuses, blogging would be what the mind would do when it had to take a dump”. Wise words. I will probably never make a habit out of writing blog entries more than a couple of times per month at most, but I do want to spend more time actually writing things here.
So as I grow and develop, so might my blog. As I mentioned briefly in my last entry, I am learning to review my writing more. I’m actually going to go through this post before I publish it, something I was against before. However, I think it saves trouble both for me and my readers, and will be something I need to learn if I am ever to write books or similar in the future. Spur-of-the-moment articles might be good every now and again, but perhaps they aren’t always the best way to go. Without refining, Maddox’ definition of blogging would indeed be true for my blog as well, and I’m not sure that’s what I want to strive towards.
Annihilationism, dubbel utgång och helvetesläran
Jag började för några månader skriva en artikel om min syn på den dubbla utgången och framför allt då vad som händer med de som går förlorade. Jag har uppdaterat den under en längre tid, och kommer nog att fortsätta med det också. Det är ett ämne som är både väldigt impopulärt, känsligt och kontroversiellt inom den kristna kyrkan i väst, och liksom Clark H. Pinnock skriver i introduktionen i sin artikel i boken “Four Views on Hell”, behöver kyrkan ta tag i den här frågan på ett eller annat sätt för att inte förlora all trovärdighet.
Artikeln jag har skrivit och fortsätter att jobba på, är helt enkelt mitt försök att ta tag i den här frågan, utan att bortse från en enda bibeltext. Min syn får typ problem med en enda formulering i en enda vers i hela Bibeln (Upp 20:10), medan de flesta andra synerna i min mening får problem med både fler enskilda verser, men framför allt med hela den bibliska världsbilden och sammanhanget.
Jag har själv rört mig från en traditionell syn som barn, till en universalistisk hållning för några år sedan, till en allt djupare respekt för Guds dom och vrede över ondskan. Men på samma gång som min Gudsfruktan har blivit större, har min bild av Guds kärlek blivit större, och jag har därmed inte återvänt till den klassiska synen på förtappelsen. Den här artikeln är alltså ett försök att beskriva var jag står nu, vad jag kan se i Bibeln, hur min Gudsbild ser ut, samt vad jag tycker att problemen är i den traditionella synen. Den är långt ifrån perfekt, och jag skulle nog kunna skriva en bok om det hela en gång. Men jag publicerar den här nu för att jag vill få en dialog.
Jag försöker inte hävda mig själv som någon som vet bättre än åtminstone 1700 års kyrkotradition. Jag vill inte heller ses som någon som bara med sina känslor vill förmildra Guds straff och dom. Istället vill jag fråga teologer och folk omkring mig om ni inte också tänkt på de här frågorna kring både bilden av Gud samt de texter jag tar upp.
Här är länken:
Jag hoppas att ni läser allt, och kommentera gärna på något sätt, någonstans! Respons är det jag mest av allt vill ha – kritik, uppmuntran, förmaning… Vad du vill, men jag börjar bli trött på att skriva kontroversiella saker utan att folk verkar bry sig…
Guds frid!
Thoughts on the Last Day of the 1st Decade of the 2nd Millenium Anno Domini
Here are some random thoughts I wrote down today. I hope they will make sense to some. I’m not sure I ended up where I wanted to, but I’ll leave them like this, and possibly I’ll work more with these later. Basically, I had this stream of thoughts which I felt I needed to put into some kind of medium. That sweet creative impulse should not be ignored when it is sparked or muted. I also had a conversation with Percival/Zooloo about refining my work – changing the format but not the message. It’s something I really do need to work on. But not during the last 5 hours of the decade.
—
Today I woke up to watch Loren Cunningham speak at Onething ‘09 (see this video, about 2 hours in). I was at a New Year’s Camp in Kungälv organized by Credo/u-Oas for two days, but I got a flu of some sort while there… So I was in quarantine throughout the night and remained in a pretty restricted area there until 17.00 when my mother picked me up and drove me home. I’m fine now. But I’m probably going back on New Year’s Day (January 1st, 2010, i.e. tomorrow).
Anyways. I thought about quite a few things as I was watching the Onething webcast. I really appreciate Loren’s preaching/talk/exhortation, and I can definitely identify with his way of speaking. Mike Bickle, however, is someone I have a little more trouble connecting to. I mean, I do think he has a great message to the Body of Christ. I actually agree with 98% of what he says. However, as a Swede, I am sort of unused to that kind of communication. There’s a lot of… grandeur and hyperboles, which I recognize as Biblical but hard to understand in the Swedish culture. I hope Americans are better at getting his message 
Misty mentioned the “6,000 years of creation”, which does sort of offend reason in many ways… In one sense, I do admire Young Earth Creationists for their faith, but I do sometimes wonder if it may be misplaced faith is something that is not really the point the Bible was trying to make. I just hope Young Earth Creationism is not a doctrine IHOP encourages – I have not heard such statements beyond Misty’s words at two occasions, but I am still sort of worried.
While I am a fan of the Bible and believe it to be infallible in all matters of doctrine, I think Bibliolatry is too common in the “Evangelical” Church. There are, as usual, two extremes in the views of the Bible within the Body of Christ. There is on one side the Liberal Christianity, which places all authority on reason, the individual and the Spirit of the Age. However, on the other side are those who go beyond the actual point of the Bible, to emphasize the Bible to the point where it actually restricts God and His Church. The way I view it, we should not teach anything which is contrary to Scripture.
However, there are so-called “fundamentalists” (a term that should be positive) who teach that we should not do or say anything with regards to God or our lives that is not explicitly expressed in the Scriptures. This is, ironically, an incredibly low view of Scripture, as it implies that only the literal and direct meaning of Scripture is to be followed. The way the Jews and the Universal Church (until the last 2 centuries) has always viewed Scripture, is that it has both a direct and allegorical/symbolical meaning, and that while the literal meaning is primary, sometimes there *is* no literal meaning, for example in the case of many Psalms. My point is that imagination is encouraged in the Bible, and always has been among those who call it sacred. It’s amazing to think how these “fundamentalists” must view the reality of the writers of the Bible. I don’t think they were in a trance when they wrote most of it, and in a way, I don’t think true and holy writings are restricted to the Bible. I think there are still anointed and fully true/divine creations and things being said and written today, it is just that the Church is too split and divided to come together and recognize it as it. And considering all this division, agreeing on new Scripture would only hurt more than it edified. However, that does not mean that the Bible is somehow more magical than our reality. It is as true as when we hear that silent voice from God saying He loves us.
Oh well. The site that sparked this in me was this site: http://www.bible.ca/ It’s basically one in tens of thousands of English-speaking sites that claim to have “Bible-answers”. Most of them have very, very, bad layouts, usually because it’s one or maybe two or three people that are behind it. To me, a very good way of determining if you should doubt someone to have understood the “true, Biblical meaning” of subject X or Y, is when it turns out to be the thoughts of pretty much one dude. Another good way to determining if it’s true is when it’s done using cold logic and zero humility. Considering humility and broken-heartedness permeates the entire Bible, it’s a bit suspicious when people try to take other approaches than those to understand it.
What people think matters. I think we cannot ignore tradition, nor can we ignore human experience throughout history. We need to honour or predecessors much more than many in the West are doing right now. I am not Catholic, nor am I Orthodox, but I do think it is disrespectful when Protestants claim that all tradition is hogwash and to be ignored. I also think they need to remember that it was the ancestors of the apostles, not the Apostles themselves, who canonized the Scriptures. Before that, they were just letters. And yes, I know 2nd Peter calls some of those letters “scripture”, but ironically, if the author indeed is Peter, it can’t have included later works like the Gospel of John or Revelation. Sidetrack. What I’m getting at is that we would not have the Bible had it not been for tradition, it was thanks to people who put faith in the person the book spoke of, not the book itself, who canonized the Scriptures. I belong to a Lutheran Church, and I’m learning how to identify myself as one. I want to honour my background and my tradition, although I cannot claim to think the Lutherans have got it all right. Nor have I got it all right.
God does, however, have it all right. But I honestly do not think 100% correct doctrine among Mankind (until His 2nd Coming) is even that high on His agenda! I think we humans are too broken, too unsanctified and simply too limited to write down some kind of rational systematic theology on everything in the Universe.I am very Lutheran in this sense, as there are places I come to in my theological struggles that I simply cannot understand with my reason. I think the Orthodox have got a good idea of this with their concept of Mysteries – A truth that we cannot understand. I refuse to explain Biblical doctrine beyond what the Bible is explicit on. That is not to say we can’t talk about it, but almost all heresies are derived from trying to use logic to “fill in the gaps” and to let logic override revelation. Also, the focus needs to be on God and His love.
This takes me back to where I started, with Mike Bickle and Onething. I think Mike’s got it right on this point. The First Commandment, to love the Lord our God with all one’s heart, soul and mind (Matt 22:35-40), needs to be central to all of Christianity. A closeness to God, and an openness to His transforming love and power, should be at the absolute core of everything a Christian does. Everything, and I mean everything else, comes second. However, the fact that it comes second does not mean one is free to rationalize away other parts of the Law – because “if you love [Jesus], you will keep [His] commandments” (Joh 14:14). All of the Law, all the things He has ever required of His people, have been out of love.
The Law is a guide to Love. It is a cause for concern when the two do not mix, and usually the solution is neither “ignore it and continue, or you’re an apostate”, nor “let’s throw that doctrine out, it doesn’t fit with ‘my’ god”. Usually, there’s something wrong with how we read and interpret it, and I would say that those who say they are orthodox but do not radiate God’s love, probably do not have the First Commandment as their focus either. And in a way I understand them – I can’t claim to have it myself either. In fact, I should erase what I just wrote – no human can police another human being for not being pious enough… But at the same time, the pattern is all too obvious, when the fruits of the Spirit are not shown through some particular Christian ministry. All I can say is that in my own life, I have experienced an enormous change in my own ability to live out the SECOND commandment (love your neighbour as yourself) by coming back to the FIRST commandment. Emphasizing the second over the first, ironically has the opposite effect of the intended. I am getting more and more allergic to using the word “Liberal Christianity”. However, I believe what that loose term is trying to describe is any theology that puts other commandments, from God or from Men, before the First one. And that is why I am not a Liberal.
Confessions of a Closet Fundamentalist
I have always been, in some way, struggling with the major parts of my life: Faith and Reason.
This has, however, not been the kind that kind of struggle where I feel like I’ve been ignoring and surpressing the truth, like I’ve heard some former believers describe. No, it’s been more about balance and priority. I’ve come to realize that this is a struggle everyone has to deal with, regardless of their beliefs. Because some people, of course, claim to have no faith. This is a somewhat strange statement, as faith is described in the dictionary as, primarily, these two things:
1. confidence or trust in a person or thing: faith in another’s ability.
2. belief that is not based on proof: He had faith that the hypothesis would be substantiated by fact.
I think most people who claim to be “faithless” refer to the second definition. A “faithless” person according to the first definition, isn’t very nice to be around. I have actually met many people who claim that they do not hold any beliefs that are not based on proof, however. First of all, I think most human beings use some kind of “proof” to defend any belief of theirs. The question is rather about what kind of proof is acceptable. A naturalist/atheist would usually then say that reasonable proof for any kind of belief must be empirical, falsifiable and rational. If you ask why it has to be that, we get into problems… There is not empirical, falsifiable or rational reason for why this is the best axiom. It is simply a belief, an axiom on which the rest is built.
In fact, all that we are, all that we do, say and think is based on assumptions, on faith in some thing, idea or person. Logic can only derive from things we have already assumed. Assumption is the mother of all thinking, and assumptions are based on trust/faith.
I was raised in an evangelical Christian, but also intellectual, family. While my parents never forced me into any kind of belief, I was raised in an environment where God was considered a reality, and where the Bible was a revelation of His will. I started asking questions, however, at a young age, and both my parents and my school encouraged me to develop my intellect. The rationalist paradigm of the Enlightenment appealed to me as someone who questions everything, and early begun to affect my faith in God.
I don’t remember any moment when I did not believe in God, but as I got into my teens, I started realizing there were people who did not believe. I started hearing about different reasons why a “reasonable” person could not believe in God. Evolution contradicts creation. Miracles and resurrections go against the laws of the universe. You can’t believe in what you can’t see (or study in a laboratory environment). I quickly discovered, however, that believers had already dealt with these things. I began to copy the usual arguments, initially without entirely understanding the arguments of the other side. I was right, because God was on my side, and they were wrong, because God was not with them.
As I grew older, I began to understand the ignorance I had shown, and the harshness with which I had shouted out my opinions. I began to be less and less sure of my opinions, and my faith died a little. Sure, I’d seen those miracles, and yes, God had touched me, but what do I know? I couldn’t see myself evangelizing any message, because I was not sure I believed in it anymore. I would even stop calling myself a Christian, instead saying I was a “very spiritual person” – because I was still very interested in religion. Video games, the Internet, music and TV shows took up most of my life. I was also interested in conspiracy theories, Pagan/Viking myth and religion and to some extent, the Occult. I knew since my childhood that the occult was not to be trifled with, and I still believed this to some extent. I knew I would never “take part” in any ceremony or any chanting or read too much in any of these writings, but when my friends who were involved with it told me of their experiences, I listened with both ears wide open. I listened more to this esoteric knowledge and mysterious spirit world, than I did to the one who had been calling out to me all along: Jesus.
But during all this, I still went to church, to various Christian camps and conferences. Well there, I knew there was something genuine that I was missing in all the other things I spent my life doing. With this in the background, I somehow decided I would go to Bible school after my graduation from high school (Swe: “gymnasiet”). On the train to Uppsala, I remember writing a blog entry that never got posted. It was about how I would possibly survive without Internet on my room where I was moving. I also made a post on the forum I was an administrator (and had like 6,000 posts) on the day before I left, stating I would be “right back posting”. Two days later, I was on a mini-retreat with the new Bible school. I decided I would step down as an admin, and I didn’t make another post on those forums for another 3 months or so, and as of this day I’ve made maybe 10 short replies.
That was 15 months ago. Since then, I’ve discovered in a whole new way what faith means in my life. It’s too early for me to say exactly what has been going on in my life, but what I do know is that I’ve realized that reason and scepticism can not come first. Faith comes first, then logic and reason follows. When I was young, I thought God was something that I could logically derive from my own Enlightened reason, and that any faith I had could be justified with things I saw. Today, I realize that while God certainly is real, is logical and is reasonable, we would be insane if we thought we could grasp His infinite being with our created minds. When I can’t even understand other human beings, who are all made in His image, how could I understand Him in whose image everything was made?
Relationships are the basis for all that we believe, think and say. A word said in love can change the world, while thousands of reasonable words will pass right by a person who does not trust the person who says them.
I am a fundamentalist. When I was younger, I considered it to be a bad thing to say that I believed in things that were not primarily based on what I could understand with my intellect. I thought that the Christian faith was and should be based on what was logical and reasonable. Because the Bible was so reliable for being an ancient book. Because Creation needs a Creator. Because prophecies have been fulfilled all through history. Don’t get me wrong, I do believe all these things. But they are not why I believe that Jesus is the Son of God, or that the Bible is God’s Word to Man.
I believe in him because loves me. He thought of me before I was even formed in my mother’s womb, and He has been calling out for me since the day I was born. This realization, and the experience of His amazing love in my heart, is now the cornerstone of all other things I believe. His zealous, fiery love burns my heart, and I can no longer serve that ungrateful and imperfect master that is my own reason. I believe in Jesus because I have come to TRUST Him. That is what faith is all about.
So there we have it. I am a fundamentalist. I am a zealous, fanatical believer. That does not, however, mean I’m on my way to bomb some abortion clinic or shout how much God hates gay people. Because the fundament of my faith is not how right I am or how anything I choose to believe is undisputable. Nor is my fundament cold, exact reason, on which I build some building which also gives me any platform to say exactly what is right and wrong in every instance. No, my fundament is God’s amazing love for you and me. I believe He came with the truth to the world, but that does not mean we are actually capable of always telling the truth. The truth about God can not be told without humility and love, because the truth of God is all about love. Considering our brokenness as humans, it is then also impossible to truly convey the message without doing exactly what Jesus did – humble and deny ourselves to let the truth speak for itself.
What is your fundament?
Why people misunderstand each other on the Internet
I love reading people explain their thoughts and ideas on things. When people construct an idea, ask good questions for others to answer, or show signs of weakness in themselves and ask others to help them in their reasoning. People who are able to do these things, are wonderful to listen to or read things by.
However, this is not very common on the Internet. I am doing a course in Communication, Rhetoric and Homiletics at the moment. During the lesson, we talked about different ways we misunderstand each other when communicating, due to allegations, prejudice and things like that. In speech, these things are usually smoothed out a little by having some sort of continuous feedback from your listeners.
Communicating with text is not always something hard. There’s no body language, tone or pitch to change to help get the message across. However, instead of concentrating on body languagy, pitch, tone and things like this, time is the ally of the writer. Individual words and grammatical structure can be used to emphasize specific words and emotions. If the recipient can be assumed to be a diligent and careful reader, things that usually need repetition and explanation to be said in speech, can be written in very few words. Getting a hand-written letter from a dear friend usually works fine. You know the person, their quirks, expressions and specialities. You can recognize small peculiarities in the language, but also in the handwriting. Thanks to the usually quite in-depth nature of those kind of letters, many times the message gets across from the sheer length and the larger context any single sentence is put in. Because a well-formulated letter does not disappear the moment one has read a word, any misunderstandings can simply be cleared up by re-reading a few words or sentences.
However, writing can also severely limit communication, and increase misunderstandings. The differences between speaking and writing are not that emphasized in school. In this age of electronics, information and efficiency, more and more writing is being converted into typing. Handwriting is replaced with fonts, although the choice between fonts is not given in all contexts. When the different gestures the hand makes writing a letter are replaced with keystrokes by different fingers, it is not always that personal… The text that comes out is the result of a computer using its premade fonts to represent the keystrokes we make. Of course, this can be personalized to an extent, but never to the same extent.
More and more information is also exchanged over the Internet. When using e-mail or Facebook to communicate with friends, even these digital messages can usually be re-interpreted in our minds to make us recognize the “voices” of the friends who typed them. However, one of the revolutionary things with the Internet was of course not primarily the ability to reconnect with friends, but rather the ability to meet entirely new people at any given moment. A conversation or personal message can be sent to or received from any stranger in the blink of an eye.
This has opened up possibilities for a whole world of misunderstandings.
On the Internet, people remain anonymous until they choose to stop being anonymous. Sure, usually a name is required of those who post on blogs and websites, but sometimes the only thing the name of someone like “tacolover241″ will tell you of them are their feeding habits and possibly overweight. The anonymity of the Internet has many disadvantages and a few advantages, but I’m only going to talk about its effects on communication.
We humans are not omniscient. We live in an objective reality, but our minds forms its own subjective version of this reality in our heads. To counteract this, we were made with at least five senses, so that we could get several “sources” of knowledge. When one sense says one thing, but another says something else, we can double-check. Not all senses apply in every situation, of course, but hearing and seeing are perhaps the most important in communicating intentional messages between two people.
In the most genuine form of communication, face-to-face, a person has to put their body in a certain place, and all kinds of things can be observed by their listeners. Tone of voice, twitches, smells, tears, sweat, movements of hands, eyes and nose, articulation and laughter. All these things are important to understand what the person is really thinking about, and can be helpful when deciding if the person is genuine and trustworthy, or not.
Most of these things are of course destroyed by Internet communication. While things like Skype, Ventrilo and Teamspeak can be used to get both a visual and aural representation of a person, most communication is based on messages recorded at a previous moment in time, and any faults by the author can be safely edited before publishing.
In fact, while in “real life” (a problematic term), we can respond to a person by putting our entire body there, establish eye contact and asking in the tone and volume of our choice, this is not a luxury often given online. In fact, response is not always even possible. Even in a case where it is possible to respond, it is not always guaranteed that your voice is heard. Even though you might be Britney Spears’ top friend on Facebook, the real person behind the profile might not read your messages at all. In the case of less celebrated people online, any uncomfortable questions asked by people can easily be ignored, without any repercussions.
In fact, sometimes the whole web seems like it is designed to fit the world of post-modernism: everyone lives in their own truth.
Of course, the real truth is lurking somewhere in the background, but it is much more easily ignored! The best example of all these things are YouTube comments. I can’t think of a perfect example right now, but try looking at the comments of just about any video about a controversial subject… Examples include 9/11, Jews, Christianity, Swine Flu, Emos, Feminism… Just about anything someone might have a strong opinion on. Everyone should know that Youtube is the worst possible forums for a discussion about controversial subjects, but that does not hinder people (including me sometimes) from trying to tell everyone the truth about the matter. While some try their best to use the written medium to convey a thought-out message concerning the issue, most answers will always be someone who perhaps watched 5 seconds of the video and then saying something that only really makes sense with their own background and context in mind.
Because of this, is it extremely confusing to have discussions with people on Youtube, or anywhere else online. When you get to know the person behind the text a little bit, it’s a bit easier to understand the full extent of their message, but it’s still severely limited.
So.
Where was I going with all this? Basically I guess I just needed to make a statement. While this is obvious to some, reality shouts the fact that most people don’t think about this. Most messages made on the Internet fly right past their readers’ minds, and into their pit of prejudiced answers. People read whatever they want into the things they read, and have no one there to correct them when they do. So, I urge you people to bear this in mind when you try to type like it was a spoken conversation online.
Especially in anonymous contexts, this anonymity has its repercussions on how people interact, makes newcomers feel like the Internet is a cold and unforgiving place. That’s probably because it is. But if more people bore these things in mind, maybe less people would be hurt.
The Lord is gracious and compassionate
The latest entry I made (in Swedish, no less), was made in July. As I’ve mentioned many times before, I am a person who is very concerned that my words are quality, not quantity. I do not always live up to that, but when it comes to things like my blog, I could never blog in the way others do. If I did, I would have to live my entire life thinking in terms of blog entries. Of course, that is indeed what many people do…
Regardless, I have thought many times when I have posted to my blog in the past year that the title and byline of the blog doesn’t really fit its content any more. It also doesn’t really justify my focus in life anymore. While the new title may seem a bit lame, I really can’t think of a good name. Feel free to come up with a good one, and I’ll think about it. Either way, the point is that “Gaming, Metal and ‘Existentialism’” isn’t the focus of my life anymore. I don’t even think I knew what the common meaning of “Existentialism” was when I made that byline 3 years ago. Right now, my heart, soul strength and mind are set on one thing: The Lord God Almighty! With Him as the real center of my life, it has changed and is radically changing my life on every level imaginable, and yet I see every day how many things I was made to do that I had been forsaking in favour of worthless or inferior desires, bonds and ideas. This does not mean I might not post about gaming or metal, but I am recognizing that the place of those things is in the service of my God!
So. I have been back in Johannelund, Uppsala, since August 19th, studying theology. It would take a lot of time to tell of all the things God has done with me and others here, but in short, it’s great! I have finished my Old Testament course, with very good grades.
The interpretation I wrote was apparently the best in the class, so it was quite an encouragement to hear. You see, my problem with school since I started “gymnasiet” (10th grade) and the IB, has been that I fail to see the real point in my writing. I feel like what I write has no real meaning to anyone else, except for some vague sense self-development gained by repetition of useless things. As such, I have only written maybe 4-5 things in the past 4 years that I have been proud of. When I started reading theology, I finally felt like I had genuinely important and useful things to say and add to enrichen people’s lives, and understanding of God. What can give greater joy? If you want to read my interpretation, it’s available here (Swedish). I won’t translate it, but here is a link to the same page run through Google Translate, if you really care, it gives you a good idea of what I did, at least
Basically, in the past few months, God has begun using my gift to interpret, explain and teach – from the Bible and from life in general. It’s becoming clear that it is a form of serving others and the Lord that as valuable as healing, evangelism and prophesying. I say “as” important, because even if some may be more important than others, they all add to the whole of the Body of Christ.
For the body does not consist of one member but of many.
If the foot should say, “Because I am not a hand, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. And if the ear should say, “Because I am not an eye, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. If the whole body were an eye, where would be the sense of hearing? If the whole body were an ear, where would be the sense of smell?
But as it is, God arranged the members in the body, each one of them, as he chose. If all were a single member, where would the body be? As it is, there are many parts, yet one body. The eye cannot say to the hand, “I have no need of you,” nor again the head to the feet, “I have no need of you.”
On the contrary, the parts of the body that seem to be weaker are indispensable, and on those parts of the body that we think less honorable we bestow the greater honor, and our unpresentable parts are treated with greater modesty, which our more presentable parts do not require. But God has so composed the body, giving greater honor to the part that lacked it, that there may be no division in the body, but that the members may have the same care for one another. If one member suffers, all suffer together; if one member is honored, all rejoice together.
Now you are the body of Christ and individually members of it.
(1 Corinthians 12:14-27, English Standard Version)
I wanted to pretty much quote all of 1 Cor 12 and go into 13 as well here, but just read 1 Corinthians yourselves! It’s awesome! I love His Word, and I love His body, i.e. His beloved children! Thank you Lord for giving us all these different gifts and talents, that we may praise You with all that we have been given, for Your glory’s sake and that Your kingdom may be enlarged through us!
Liberalteologin vilar på oärliga grunder
Det blir allt vanligare idag – främst inom Svenska Kyrkan, men även inom frikyrkan (se Jonas Gardell) – att ifrågasätta klassisk kristen tro. Man anser den vara okärleksfull, ovetenskaplig, grym, tribal och inaktuell. Samtidigt pekar både de konservativa riktningarna och de mer liberala riktningarna oftast på Jesus som exempel för sin kritik. Jag tänkte här granska och jämföra ett antal vanliga påståenden från det liberala lägret bland de som kallar sig själva kristna i det här landet. Det finns många påståenden man skulle kunna kommentera, men jag ska tala främst om de jag tycker är mest oärliga.
1. Jesus talade om kärlek, och talade inte om dom. Han kanske gav bud, men kärleksbudet är överordnat alla de andra buden.
2. Gamla Testamentets gud är en grym stamgud som krävde offer, hämnd och blod.
3. De konservativt kristna vägrar att acceptera modern forskning, idag vet vi mer om det historiska sammanhanget kring Jesus.
Jag tror att jag stannar där. Redan här har jag så mycket att plocka från. Jag vågar påstå att de flesta liberalteologer som faktiskt driver sin linje fullt ut, mer eller mindre håller med alla de här tre. Det är definitivt vad Jonas Gardell ger uttryck för i sina böcker “Om Gud” och “Om Jesus”, i alla fall.
Okej. Jag tänker egentligen inte ens gå in på att besvara det andra påståendet, för det är inte riktigt mitt fokus. Jag tänker snarare granska det första påståendet i ljuset av det andra och tredje.
Jesus talade om kärlek. Ja, det tror jag att alla kristna skulle skriva under på. Klassisk kristen tro menar att han var Gud, den oskapade, som medvetet valde att födas in i världen för att dö som ett offerlamm enligt Gamla Testamentets lag, så att världen skulle kunna ha evigt liv och inte gå under. Denna koppling mellan testamentena beskrivs i sin fullhet i Hebréerbrevet. Liberalteologi brukar däremot inte köpa det där med att han dog som ett offer, för det är ju inte snällt, och inte särskilt veggo-vänligt heller. Vissa menar att han dog för att visa världen hur mycket han älskade dem, även om man skulle kunna fråga sig om han inte kunnat bjuda alla på glass istället då. Andra menar att det där med Jesus självbild som Gud och att han gick mot en medveten död inte är vetenskapligt, troligt, eller enkelt att påvisa i Bibeln bortsett ett antal obekväma ställen man hävdar att Paulus eller senare efterföljare skulle ha hittat på. Motiven för att göra detta för att sedan bli martyrer för sitt påhittade budskap är oklara.
Men trots alla dessa fjärmanden från försoningslära, syn på frälsning och annat som alltid hört den krista tron till, menar man att man står kvar vid de grunder man kan vara säker på att Jesus predikade: kärlek. Men frågan är om man är helt ärlig när man försöker använda den historisk-kritiska bibelforskningen till sitt försvar. Är det verkligen liberalteologins hippie-Jesus vi får fram om vi ser på det historiska sammanhanget?
För att nu äntligen beröra påstående #2, skulle jag säga att nog alla pålästa forskare om den här perioden skulle hålla med om att Gamla Testamentets Gud, HERREN Sebaot, Härskarornas JHVH, ADONAI Tze’vaot, var den Gud man dyrkade i Israel på Jesu tid. Ingen jag har mött har påstått något annat. Om inte annat visar Pseudepigrafer från den här tiden, typ Enoks bok, att den rådande synen på Gud stämde överens med den dömande, krigande Gud som beskrivs i till exempel Jesajas 34:e kapitel. Även i de brev som senare skulle cirkulera bland de troende som grundades av Jesu egna apostlar, finns denna Gudsbild bevarad. Johannes Uppenbarelse, eller Jesu Kristi Uppenbarelse, som vers 1 i kapitel 1 kallar den, talar om en dömande Gud, med Jesus själv som en mäktig krigare som ska styra jordens länder med järnstav.
Men evangelierna, då? De talar väl bara om en Jesus som gör snälla grejer, möter människor där de är, dömer inte någon, för dialog på deras egna villkor, tränger sig aldrig på? Och Gud, han beskrivs väl inte som en dömande Gud i evangelierna?
Halvsanning som bäst. Evangelierna är fulla med skildringar om hur Jesus möter människor där de är i deras liv. Han går till de fattiga, uttryckta, svaga, utstötta, orena, och visar dem kärlek. Men betyder detta att han inte dömde någon, att han inte hade ett eget budskap, att han aldrig sade något obekvämt? Absolut inte. Vill man få fram den bilden av Jesus i evangelierna skulle man behöva ändra varje berättelse om Jesus som finns bevarad. Jesus mötte människor där de var, men den upprättelse han erbjöd syndare var aldrig att han sade “Allt är okej nu eftersom jag pratar mjukt med dig. Så fortsätt med ditt liv som det är, ingenting behöver ändras! Tro vad du vill!”
Inte heller var hans Gud någon flummig, universalistisk New Age-gud som inte kräver någonting, som aldrig straffar ondska, som inte bryr sig när människor gör ont. Som jag redan nämnt i förbifarten, var inte den guden den Gud som Israel dyrkade som sin Herre när Jesus växte upp. Han växte upp som en judisk man i det romarockuperade Judéen och Galileen, och levde någon gång mellan år 6 f.Kr och 33 e.Kr, räknar de flesta med. Han var väl bevandrad i Skrifterna, och diskuterade ofta med fariséerna, saduccéerna och de skriftlärda. Det står ofta att de förundrade sig över hans mäktiga ord och hans kunskap i Skrifterna. Skrifterna är svenska för Tanakh, som inkluderar de tre delarna Lagen, Profeterna och Skrifterna. Jesus citerar, refererar och hänvisar till Skrifterna i nästan varje mening han yttrar i evangelierna. Han citerar bland andra Jesaja och Daniel, två profeter som talar mycket om dom. Han citerar även från Lagen, som har en hel bok dedikerad åt offertjänsten. Han befinner sig även ofta i templet när han undervisar, och vid minst ett tillfälle kör han ut de som försöker tjäna pengar på offertjänsten. Men han talar aldrig om att templet är dåligt. Visst, han talar om att templet skall brytas ner, men det är en dom!
Faktum är att Jesus ofta talar om både omvändelse från synd, och om dom. Det första Jesus gör i sin predikokarriär är att säga: “Omvänd er, himmelriket är nära!” (Matt 4:17), på samma sätt som Johannes döparen före honom gjort (Mark 1:15). Detta budskap gällde syndare specifikt (Luk 5:32).
Bergspredikan brukar citeras friskt av liberalteologer, dock endast de första sexton verserna, som låter snällt och följer den teologi man vill hitta där. Men vers 17-26 talar, i direkt koppling till det han precis sagt, om hur detta relaterar till den lag alla åhörarna så väl kände till. Först talar han om att inte minst prick i lagen skall förgå, och att den som upphäver buden skall räknas som den minste i himmelriket. Sedan talar han om förlåtelse och omvändelse som nödvändigt för att bli förlåten. För att gå vidare med bergspredikan, återkommer detta mönster att citera en liten del men utelämna resten om och om igen. Bland de mest citerade skriftställen i Bibeln av liberateologer är “Döm inte, så blir ni inte dömda”. Problemet är att slutet på liknelsen om bjälken och flisan som följer, inte stämmer överens med den slutsats liberalteologer ofta vill göra här. “Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga“. (Matt 7:5) Flera kapitel i evangelierna, och en stor del av Jesu liknelser, handlar dessutom om hur de orättfärdiga skall få sin dom. (Matt 11, Matt 24, Mark 9, Luk 8, Luk 11, Luk 14, Joh 3, Joh 5, Joh 8, Joh 14, jag orkar inte räkna upp den oändliga listan jag hade fått göra).
Huvudbudskapet som genomsyrar evangelierna sammanfattas i Johannes döparens och Jesu allra första predikoord: “Omvänd er, ty himmelriket är nära!”. Tvärtemot vad Jonas Gardell påstår så är omvändelse centralt i Jesu budskap. Det är tydligt att Jesus inte bara tror på Gamla Testamentets Gud, utan till och med att han själv kommer att döma, istället för Fadern (Joh 5:22, Upp 14:14-20, Upp 19). Han citerar och hänvisar till skrifter man vet vad tätt sammansatta med de texter som har en “primitiv gudsbild” i GT. Han inget annat än supportar den mot djur våldsamma offerkult som bedrivs i Jerusalem.
Ärligt talat finns det egentligen inget stöd alls i Bibeln själv för att Jesus någonsin skulle ha varit emot det dagens liberalteologi vägrar att tro att Jesus själv har sagt. Det skulle förstöra hela sammansättningen och uppbyggnaden av evangelierna i sig, man skulle behöva dekonstruera alla hans liknelser, och en stor del av hans meningar och handlingar som de återges i största allmänhet. Det finns inte heller någonting som varken historiskt eller exegetiskt pekar på att han skulle ha motsatt sig det religiösa ledarskapet i den utsträckning liberalteologernas fantasier vill att han skulle ha gjort. Ja, han kritiserade dem, och hårt dessutom, men det var såna villfarelser som att det inte fanns en fysisk uppståndelse, självrättfärdighet och yttre, tom, tillbedjan som han kritiserade. Ingenstans hittar vi den hippie-Jesus, som var tolerant i dagens betydelse av ordet, som aldrig höjde rösten, aldrig hade ett budskap som körde över någon annan, som var vegetarian eller förordare av universal frälsning. Inte heller definieras den bibliska kärleken någon gång, varken i GT eller NT, efter den låt-gå-mentalitet som förespråkas i dagens liberala församlingar.
Så om man nu ska gå efter modern forskning, seriös exegetik, och Jesu exempel, så är Gamla Testamentets gud och spiritualitet det som Jesus levde efter. Han tyckte inte om det sätt den utövades på, men grunden som var lagd, var den han byggde på! I slutändan verkar liberalteologi inte vara något annat än en önsketänkande konspirationsteori. Denna konspirationsteori (om vi går efter extremen, typ Jonas Gardell) menar att Jesus, som inte menade sig var gudomlig, eller ens hade ett klart mål, skulle ha gått emot hela den omgivande kulturen, anammat en Gudsbild som aldrig existerat före eller efter, fram tills 1800-talet, dött utan mening. Därefter går hans efterföljare och apostlar och förändrar totalt det budskap deras mästare hade förmedlat, och skriver 27 påhittade och förvanskade böcker, utan någon bevarad eller en hintad kritik från samtida judar eller gnostiker (som istället hittar på sin egen historia som är ännu mer dömande och exklusivistisk). Detta förfalskade budskap dör de sedan som martyrer för i över 250 år.
…och reptiler styr vår planet från underjordiska grottor med högteknologisk, utomjordisk utrustning. Om man nu ändå väljer att tro på denna konspirationsteori om Jesus, Bibeln, kyrkan och allt annat, kan man väl i alla fall sluta låtsas att man har bibelkritiken på sin sida. Jag ser bara två seriösa alternativ i hållningen till Bibeln och dess framställning av Jesus: Tro att det är en realistiskt framställning av hans budskap, eller bli skeptiker som tror att det är sagor med några fina citat man kan rycka ut. Men varför ska man envisas med att kalla sig kristen om man inte tar den överlägsna majoriteten av den kristna kyrkans 66 heliga skrifter på ett seriöst sätt? Kan man inte bli Universalist, New Age-are eller något annat flummigt som inte kräver en trosbekännelse, en objektiv sanning eller ett sammanhängande tankesätt?
