Lars Vilks, islamism, Jesus, att älska sin fiende och att strida i Guds namn

Det här blogginläggets karaktär förvandlades lite med tiden. Under de senaste dagarna har händelsen som finns beskriven nedan fått mig att tänka väldigt mycket på lite olika saker. Det borde kanske närmast beskrivas som en artikel, snarare än ett blogginlägg. På grund av artikelns längd, valde jag för enkelhetens skull att dela upp den i fem delar.

Den första delen av artikeln är därmed en beskrivning av vad som hände i tisdags, den andra delen tillkom till största delen under samma dag eller dagen efter, då jag började fundera kring islam och kristendomen, och vad som egentligen skiljer dem åt. Just det ämnet har jag redan delvis behandlat i mitt inlägg om huruvida kristna och muslimer har samma gud. De tre sista delarna av artikeln skrevs sist, och kan sägas vara en förklaring och en reflektion av vad jag den här händelsen har fått mig att tänka kring. Jag hoppas att det finns någon sorts röd tråd i det hela – avsnitten anknyter tydligt till varandra, men borde på ett sätt vara fullt begripliga var för sig.

Föreläsningen

I tisdags var jag på en föreläsning med Lars Vilks.  De första styckena av den här artikeln skrev jag några timmar efteråt, men jag behövde tänka efter lite mer innan jag kunde skriva resten. Hur som helst var min reaktion på det som hände under föreläsningen lite i stil med den jag fick när jag var på klassresa på gymnasiet och blev instängd i en synagoga i två timmar med min klassen p.g.a. bombhot. Jag blir mest taggad av sånt här. Lite oroväckande. Här är en bild från föreläsningen – jag sitter i mitten till vänster.

Hur som helst var den en väldigt intressant upplevelse.  Det var väldigt många muslimer på plats (en kvalificerad gissning, där fanns kvinnor med slöja, män med stort mörkt skägg och/eller hätta osv), varav de flesta inte såg helt nöjda ut. Dessutom var där 10+ poliser, och ingången såg ut som på en flygplats När Lars kom ut första gången tog han en bild på publiken framför honom, varav många muslimer blev upprörda. De ville tydligen inte vara med på bild – vissa påstod att det var olagligt att ta kort på människor utan lov (vilket det så vitt jag vet inte är).Efter några minuters skrikande gick Lars åt sidan, och det blev lite tystare… När alla kommit förbi säkerhetskontrollen vid ingången efter cirka en timmes tid började föreläsningen med säkerhetsinstruktioner.

Till slut kommer Lars upp och börjar tala om yttrandefrihet i konsten. Han visar lite bilder på tidigare kontroversiella alster, bland annat “Piss Christ”, lite bilder på snoppar i kors och så vidare… Även några bilder som han förklarade avbildade “profeten” visades (i en av dem var det ett avhugget huvud), men ingen reagerade riktigt. Till slut kommer han dock till ett filmklipp som han introducerar som ett utforskande av profeten Muhammed och homosexualitet… Ja, ungefär när jag såg titeln på det hela (“Allah ho Gaybar”), anade jag att upplopp skulle ske. Inom 25-30 sekunder efter att filmen rullats igång sprang det upp flera män mot Lars Vilks och slog mot honom… Ja… Ni kan läsa nyhetsartiklarna för mer information. Vill ni se filmen är det bara att googla på titeln.

När polisen efter några minuter annonserade att föreläsningen inte skulle fortsätta på grund av upploppet, jublade många av de upprörda muslimerna. Jag undrar om det förstod att nog Lars i viss mån gjorde detsamma… Vår ursprungliga teori var att det här var precis vad han tänkte skulle hända med föreläsningen – det hela blir en del av hans konst och hans politiska inlägg i debatten. Vilks förnekar detta i sitt blogginlägg om tanken med föreläsningen, och jag är nog benägen att tro på honom. Däremot tror jag att han inte nödvändigtvis ser den här händelsen som något annat än en bekräftelse av de frågor han ville uppmärksamma.

En sådan fråga är hur det kommer sig att en större andel muslimer (i Väst) blir upprörda när deras heliga profeter hädas än i någon annan större religiös grupp. Islamisternas beteende under föreläsningen kändes som ett typiskt exempel på något som jag stött på ofta hos personer i och  från Mellanöstern, nämligen att kommunicera sitt budskap enligt den så kallade “hammarmodellen”, det vill säga att om jag bara ropar “Allahu Akhbar!” tillräckligt högt, länge, gällt och aggressivt så löser sig nog alla problem. Jag vet naturligtvis att många muslimer (framför allt i Europa) tycker att det här är ett dumt sätt att bete sig, och egentligen tror jag inte att det här främst har att göra med Islam.

Koranen, mänsklig natur och islamister

Jag tror nämligen inte att irrationellt, aggressivt beteende är unikt för islamister. Jag tror att det här är en ganska naturlig reaktion riktigt stötta människor kan få, när man håller kvar vid känslan av att vilja hämnas de som gör en ont. Så vid värdering av en religion handlar det väl mer om i vilken utsträckning den kan motverka det onda beteende som ligger den mänskliga naturen nära till hands.

Koranen säger att Gud inte älskar de otrogna (3:32), och har  flera uppmuntringar till vedergällning mot de otrogna (2:191; 8:39; 9:2-3, 5, 29, 73, 123). Enligt “Koranens budskap” skall detta läsas i kontexten 2:190-194, där det sägs att Gud inte tycker om anfallskrig. Jag kan dock tänka mig att det finns de som hoppat över 2:190 i sin tolkning av resten av Koranen. När någon annan kastar första stenen är strid obligatoriskt för muslimer (2:216) och martyrer i dessa strider garanteras en plats i paradiset (3:157-158, 169-171; 4:74, 76; 9:111; 47:5). En garanterad plats i paradiset verkar i övrigt vara svårt att få tag på i Islam, så det är verkligen inte konstigt att en vanlig, trevlig muslim som får lära sig att det här är Guds ord tar första bästa chans att “försvara den sanna tron, Gud och hans profet”.

Varför demoniseras islamister? Att inte alla muslimer gör på det här sättet har flera förklaringar, men man behöver varken vara fattig, förtryckt, lågutbildad eller trög för att “misstolka” det här med martyrskapet från helig strid. Det är alltid så enkelt att utmåla “extremister” som antingen till sin natur onda och/eller dumma, alternativt säga att de är offer för sina omständigheter.  Det är mer bekvämt att göra så än att erkänna att jag kunnat hamna där om jag bara hade gjort några andra val i livet. Så var det för många i det tyska folket på 30-talet som röstade på Hitler, så var det också när en folksamling judar blev hetsade av sina religiösa ledare att ropa “Korsfäst honom!” för några tusen år sedan. Att gå med strömmen utan att tänka efter kan få stora konsekvenser.

Som de flesta vet, finns det olika typer av Islam, liksom det finns olika typer av muslimer. Därmed kan varken en sån här händelse eller Korancitat användas som bevis för att alla muslimer (drygt en miljard människor) skulle vara på ett visst sätt. Däremot kan det väcka frågor kring hur vissa andlighetstraditioner påverkar människor, samt vad olika världsreligioners uppenbarelser innehåller.

Koranen sägs av alla muslimer vara den ultimata uppenbarelsen, sänd av Gud och skriven ur första person av Gud, om än traderad via Gabriel, till Muhammed, till åhörare. Enligt de flesta klassiskt troende muslimer har denna tradering dock skett utan någon som helst förvanskning. Koranen är inte skriven under en särskilt lång period (några decennier), den utger sig inte heller för att vara från människors perspektiv, utan från Guds. Det uppfattas lätt som en ganska enhetlig skrift. Därför är det definitivt inte konstigt att fundamentalister uppstår inom islam – uppmuntringarna till våld står som en evig plikt för muslimer i alla tider. Mycket av mentaliteten som låg bakom våldet på föreläsningen (känslan av att behöva “skydda” Gud och profeten) härstammar antagligen från den hederkultur som finns i en stor del av Mellanöstern och Nordafrika. Den är inte unik för muslimer, men det finns dock inte jättemycket i Islam som motverkar det heller. Om den heliga boken dessutom är den yttersta auktoriteten, utan något tydligt, enkelt rättessnöre för att kontrollera sin texttolkning, så bör man förvänta sig något sånt här. När det bara finns en enda tydlig vers mot attackkrig, ligger inte steget långt ifrån att vilja tolka provokationer, muntliga eller liknande, som en “attack”, värdig den hämnd som påbjuds. Dessutom är ju krig/konflikter mycket mer komplicerade i dagens pluralistiska samhälle, vilket visar sig tydligt i Israel/Palestina-konflikten. Men om det finns en konflikt är det ju tydligen okej att fortsätta den. Enligt Koranen belönas ju de som dör i helig strid, så det är inte speciellt konstigt att tanken på att “försvara” Gud, profeten och tron framför allt blivit ett fenomen inom Islam, som ibland har lett till rena självmordsattacker.

Den kristna trons kärna

Islam och kommunismen är exempel på ideologier/religioner som erkänner världens problem, och försöker lösa dem genom att visa hur vi kan bygga ett “himmelrike” på jorden om vi bara följer “instruktionsboken”, vare sig det är Koranen eller Det kommunistiska manifestet. De som inte vill underkasta sig detta är problem, och sanningen måste förmedlas till dem. Det ideala är att skapa ett islamskt/kommunistiskt samhälle, där makten kommer överifrån. Det ideala samhället är målet, och de som inte underkastar sig blir ett samhällsproblem. Judendomen väntar på en människa som skall skapa ett sådant samhälle, men innan denne man kommer, kan vi bara le och vänta. Buddhismen och hinduismen lär oss att världens problem och lidanden inte går att göra något åt, utan vi kan bara lära oss att se vilken lögn allting är. Där är kamp inte intressant, för sanningen finns i att se inåt, och ignorera den falska världen runtomkring.

I kristen tro erkänns problemet – “We have met the enemy, and he is us”. Det är ett problem som vi inte kan fly från, men samtidigt kan vi inte kämpa mot det själva. Problemet är att människan står i uppror mot Skaparen själv – så den enda lösningen på problemet är att upprätta kontakten igen. Samtidigt går inte detta genom mänskliga regeringar, lagar och stadgar. Mänskliga härskare faller förr eller senare (oftast förr) för frestelsen att utöva makt över människor, utan kärlek. Vi försöker att genom lagar och regler få människor att bete sig bättre. Det fungerar i viss utsträckning, rädsla är inte helt ineffektivt, men det kommer aldrig att hjälpa grundproblemet. Som Paulus säger: “Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19). Alltings hopplöshet omkring oss, en känsla av att det goda vi gör inte tjänar något till, och att vår vilja någonstans är skadad från en sann kärlek till våra medmänniskor. Allt detta samverkar till att vi gör onda saker som vi egentligen inte vill. Det är vad som brukar beskrivas med den kontroversiella termen “arvsynd”.

Många har undrat hur rättvist det är att vi får konsekvenserna av vad någon före oss har gjort. Jag ser dock inte riktigt problemet: Jag tror att det främst är en relationell störning. Vi som människosläkte är skapade att leva i relationer med varandra. Med syndafallet så bröt hela mänskligheten med Gud, och sedan dess har hela vårt samhälle och allt vårt tänkande och handlande präglats av denna relationsskada till Gud, till andra, till naturen och till oss själva. Om det går djupare än så kan man ju argumentera för sen, men det är ett faktum att världen är Gudsfrånvänd, och att det påverkar alla människor som bor i den. Arvsynden är alltså inte ett försök att skuldbelägga mänskligheten, utan snarare att säga det som många redan har erfarit: “Jag gör ont fast jag vill gott”.

Vad gör Gud åt det här då?

Knappast vill någon dö för en rättfärdig, kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. (Rom 5:7-10)

Likaså säger ju “Lilla Bibeln”, Joh 3:16, att Gud älskade världen så mycket att han utgav sin Son för oss.  Gud själv föddes in i vår fallna värld, och tog frivilligt på sig de fulla konsekvenserna av vår värld. Genom hans undervisning, lidande och död visade han det förtryck och den ondska som finns i världen, men genom hans gärningar och uppståndelse visade han på ett hopp. Jesus ger sin programförklaring tidigt i Lukasevangeliet när han läser från Jesaja:

“Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” (Luk 4:18-19)

Jesus instiftar Guds rike på jorden, en upprättad relation med Gud. Genom att han tog på sig den smärta och plåga som vi kollektivt och individuellt är ansvariga för genom vår bortvändhet, desarmerar och besegrar han synd, död och djävul. Denna seger blir uppenbar på Påskdagen, då Jesus i kraft av sin egen rättfärdighet blir uppväckt igen från de döda. Detta är det kristna mysteriet, och massor av försök till att förstå detta har försökt ges.

Det som dock är uppenbart är att Jesus är Guds ultimata svar på de problem världen står inför. Han kom för att besegra det onda med det goda, och är den ultimata uppenbarelsen för Guds kärlek till oss människor, i det tillstånd vi är. Det rike Jesus kom med var “inte av den här världen” (Joh 18:36), utan istället instiftar han ett rike av människor som skulle följa Jesu exempel. Som troende och människor som älskar och vill efterlikna Gud, är vi därmed kallade att se andra människor som Jesus gjorde det, och älska som han.

“Såsom jag har älskat er skall ni också älska varandra”

Men hur är det då med de kristna martyrerna? Ordet “martyr” (gk. mártys, vittne) kommer ju från kyrkohistorien. Skillnaden mellan många av Islams martyrer och de som med rätta får det epitetet bland kristna, ligger i att Jesu förbereder sina lärjungar inte för att slåss för sin tro, utan att göra som honom. En sann kristen martyr kännetecknas av att ha dött för Jesus och på samma sätt som Jesus, förlåtande och älskande sina fiender.

Här har vi ju nämligen den stora skillnaden mellan Jesu etik och all världens etik vid hans tid.

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Mat 5:38-48)

Om det är någonting i Jesu undervisning som är svårt att följa, så är det det här. Människor reagerar på hur det här kan uttnyttjas. Det skall nog dock inte förstås som att kristna skall vara mesar.  Jesus var dock ingen mes, han välte omkull försäljarnas bord i templet och ropade “Ve!” över fariséerna. Att inte värja sig mot det onda handlar mer om att inte göra ont tillbaka.

Den sista meningen i det här stycker är en uppmaning till “Imitatio Dei”, att efterlikna Gud. Jesu liv är  vårt exempel i allt (Ef 5:1-2, Fil 2:4-5), och hans självutgivande kärlek, klarast manifesterad i hans lidande död, är den kärlek vi är kallade att efterlikna. På samma sätt som Gud i Kristus dog för oss medan vi fortfarande var Hans fiender, är vi alltså kallade att älska våra fiender.

Så innebär detta med att älska sin fiende att man som kristen måste acceptera allt som händer, säga att det är lugnt och bara tänka positivt? Nej, det är inte vad kärlek handlar om. Att älska sina vänner är ett beslut som är lätt att ta, och det är gott. Att älska sina fiender är att ta första initiativet till en lösning av den konflikten. Det betyder däremot inte det att vad personen gjort eller gör mot en är okej. Vi är kallade att förlåta och överlämna hela domen till Gud, att inte personligen tillräkna dem någon skuld mot oss.

Helig strid i Jesu namn

Ibland kan man tala om helig strid, andlig krigsföring. Vi är kallade till detta som kristna. Vi kan se väldigt många bilder från krigets värld i Nya Testamentet. Bland annat har vi Paulus kända uppmaningar till att ta på sig “Guds vapenrustning” (Ef 6:10-18, Rom 13:12-13, 1 Thess 5:8, 2 Kor 6:7). Men märkligt nog är inte dessa bilder uppmuntringar till strid mot de människor som gör ont, varken till handling eller ord. Istället är mönstret i Guds rike för helig strid så här:

Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.  (Rom 12:19-21)

“Besegra det onda med det goda”. Jesus kom till jorden med ett budskap om ett rike som inte var av denna världen. En stor procent av hans undervisning under tiden före hans sista vecka var liknelser för att försöka förklara det riket. Den andra delen av hans tre års verksamhet var gärningar som demonstrerade riket inte bara i ord utan i kraft. Han tillintetgjorde det onda genom att besegra det med det goda. Han besegrade sjukdomar genom att bota, han befriade människor från onda andars ockupation, han uppväckte de döda för att visa att inte ens döden har någon makt över Kärlekens Gud. Till slut gick han till och med in i döden för oss, för att sedan på tredje dagen uppstå från de döda, som det yttersta beviset på att kärlekens väg övervinner all ondska till slut.

Det står skrivet att Jesus kom till jorden för att “utplåna djävulens verk” (1 Joh 3:8), och det är därmed också vårt uppdrag. Att vara en kristen är att vara insatt i en strid, och det är en del av sanningen i Jesu ord att “Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matt 10:34). Den striden är dock inte av det slag vi är vana vid.

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. (Eph 6:10-18)

Men vi som tillhör dagen skall vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm. (1Th 5:8)

Sanning, fred, rättfärdighet, frälsning och kärlek är alltså vår vapenmundering i den heliga striden. Ondskan har alla möjliga vapen, däribland även konventionella sådana med krut eller järn. Kristna genom tiderna har ibland trott att en sådan rustning är vad kyrkan behöver för att sprida sitt inflytande, men då har man glömt vad evangeliet handlar om. Evangeliet har aldrig handlat om ett rike där människor får mer makt att förtrycka andra. Guds rike har aldrig varit ett kungadöme med en jordisk härskare och vakter och livgarde. Det har försökts gestalta på det sättet, tyvärr var det till med kännetecknande för kyrkan efter Konstantin.

Men striden som Rikets barn skall syssla med handlar egentligen om att ondskan bekämpas med godhet. Och det räcker inte att sätta fina guldkors på vapensköldarna för att “förandliga” striden. När Jesus sa att den som inte “tar sitt kors och följer mig” inte kan vara hans lärjunge, refererade han inte det där fina silverkorset du kanske fick i konfirmationspresent. Guds rike är radikalt, och i vår egen kraft går det inte att komma i närheten av att leva i sådan efterföljelse. Vi är istället kallade att “iklä oss Kristus” (Rom 13:14), vilket är samma sak som att ta på sig “frälsningens hjäm”, “kärlekens rustning” och “sanningens bälte”. Genom att erkänna att Jesus är Herre, och att följa honom, får vi kraft att i Anden också leva som honom.

Jag avslutar här med en riktigt skön låt vars mening förhoppningsvis blivit uppenbar genom ovanstående genomgång

“I Put On Christ” av Laura Hackett

Advertisement