Archive

Archive for September, 2010

Guds kärlek och villoläror

September 6, 2010 4 comments

Som jag nämnde i tidigare inlägg, och borde ha visat spår av under en längre period, så är jag till stor del på en resa i min teologi. Jag drivs av en enormt stor iver att ha en sund och sammanhängande världsbild, som stämmer överens med vad jag säger och gör. De flesta känner nog igen sig i detta, men för mig innebär det att jag också måste tänka kring hur olika teologiska tankar och idéer påverkar min världsbild. Många kristna tänker att så länge vi bara pratar om Guds kärlek och lever enligt den, så behöver vi inte reflektera kring några av de andra teologiska tolkningarna vi har gjort – det vore ju att kompromissa med budskapet i vår tro!

Frågan som har drivit mig under de senaste månaderna är denna: är budskapet i vår tro främst en samling dogmatiska lärosatser, som måste formuleras enligt ett visst sätt, och är den typen av frågor vad Bibeln oftast behandlar? Ibland får jag känslan av att kristna tror att vår tro handlar om ett tiotal grundläggande påståenden av Gud, varav ett är att han är kärlek och vill ha en relation till oss, men att detta inte har någonting att göra med tolkningen av de andra påståendena. Till exempel brukar det sägas att “Guds kärlek måste balanseras mot hans rättvisa och vrede”. Dessutom innebär tydligen per nödvändighet påståendet att Jesus är enda vägen till Gud att VÅR väg till Jesus är den enda vägen till honom.

Jag tror att det finns en stor rädsla och osäkerhet hos många s.k. konservativa/evangelikala/bibeltroende kristna. Om man tror att Jesus var den han sade sig vara i evangelierna, och vill vara i en kyrka som poängterar lärjungaskap efter honom, så gör många därifrån ekvationen att desto mer icke-politiskt korrekta eller s.k. “fundamentalistiska” åsikter man väljer att ha, desto mer trogen är man också Jesus. Så å ena sidan finns där en genuin tro och längtan efter att följa Jesus från Nasaret, Gud med oss, men å andra sida känner man sig tvingad att explicit eller implicit tro på massor av andra idéer som sägs vara baserade på Bibeln.

Exempel på sådana idéer är 6000-årskreationism, med tanken att det mest “bibeltrogna” sättet att tolka Urhistorien i 1:a Mosebok 1-11 är att läsa dem som en kronologisk berättelse som gör naturvetenskapliga påståenden om jordens tillblivelse. Detta leder till att man tvingas konstatera att jorden skapades ur intet för cirka 6000 år sedan. Även om många kristna idag känner tveksamhet inför den här tanken, tror jag att många plågas av en inre röst (eller konkreta röster från andra kristna) som anklagar. Dessa anklagelser säger har ofta i princip kontentan att du är på väg mot liberalteologins område, och därmed är på riktigt farlig mark. Snart förkastar du säkert Jesu gudomlighet och tanken på synd också!

Jag hade själv en längre period av mitt liv när jag hade den inställning jag skrev om ovan… Från den tidiga tonåren, då jag på allvar började ta tydliga åsikter i trosfrågor, började en attityd växa fram hos mig. Jag tog till mig enkla svar och tog en fientlig inställning till all kritik mot mina tolkningar av hur tillvaron såg ut. Jag fann en sorts “liv” från tanken på att jag hade rätt svar, och den översittarattityd med vilken jag förklarade hur fel andra hade. Det är spännande att vara politiskt inkorrekt, och Gud skulle säkert belöna mig för att jag sa att jag trodde på saker som jag egentligen trodde för därför att det var något jag kunde lägga ner tid och energi på att hålla igång tron på.

Grejen var bara den att jag levde med en sorts dubbelhet i detta. Jag kunde inte riktigt förklara för andra människor hur jag kunde ha de åsikter jag hade (om  t ex evolution, sex och helvetet), och fann mig själv tvivla allt med på det. Jag hade visserligen inte så många kristna vänner, men de jag hade vågade jag aldrig på djupet prata om de här sakerna med. Jag tror att känslan till stor del var ömsesidig. Istället blev jag allt mer påverkad av världen runt omkring mig när det gäller hur jag VERKLIGEN såg på de här frågorna, även om jag kanske fortfarande skulle ha sagt att jag höll mina gamla åsikter i frågorna. Detta ledde till en kris i min Gudsrelation, även om den redan innan var ganska ytlig. Jag flörtade med annan typ av andlighet (hednisk/fornnordisk sådan, till exempel), och lade ner med tid, tro och intresse i olika konspirationsteorier om jordens slut än i vad Gud ville göra här och nu, med mig eller med andra.

Men Gud hade en plan för mig. Genom ett möte med en lärare från Johannelund (LOE) på ett läger, väcktes mitt intresse för att fördjupa mig i tron. Efter studenten ansökte jag därför till Bibelskolan på Johannelund. De första stegen på den resan kan du börja att läsa om på den här bloggen, från oktober 2008 och framåt…

Gud har gjort så mycket i mitt liv, men det som han tydligast har gjort är att förvandla mig från en “rättrogen” religiös tro, som mest handlade om åsikter, till en levande relation med den levande Guden! I den relationen, och i gemenskap med andra med samma längtan, har jag allt mer fått föras in mot djupet av Guds förvandlande kärlek!

När jag började på Johannelund fanns det visserligen en längtan efter gemenskap och fördjupning, men min syn på teologi handlade mycket om att lära mig om djup, mystisk kunskap, och att kunna föra fram mina åsikter. En av de tidigare och största lärdomarna jag gjorde efter jag kom till Uppsala var dock detta, och fortsätter att vara:

Teologi är ett medel till ett mål, inte ett mål i sig. Nej, målet är relation med Gud genom Jesus Kristus. Det kan och får inte vara något annat. Om teologin inte bygger på husgrunden, Jesus (Matt 7:24), och om Herren inte bygger det huset (Psa 127:1), så är allting förgäves. Om vår teologi blir testet för vår frälsning eller källan till vår förtröstan, så har vi missat hela poängen med teologi. Om vår teologi pratar mer om Guds handlade i världen i allmänhet eller om vad vi måste göra, snarare än att vara en väg närmare Jesus Kristus, Guds Son, så är allting förgäves. Därmed inte sagt att vi bör strunta i att ha en ortodox lära. Men vad är problemet med en villolära, egentligen? Tänk efter!

Ibland uttrycks det som att hela världen går under om vi har formulerat evangeliet på ett bara aningen icke-ortodoxt sätt, då vi måste förstå exempelvis precis hur vi blir frälsta av nåd för att det skall kunna nå fram till oss. Gud blir begränsad av bokstaven, då evangeliet framställs som ett kontrakt: Människa dum, Gud arg och vill straffa, Jesus snäll och tar straffet, Gud tillräknar oss inte straff om vi håller ovan för sant. Slut på kontrakt. Med den synen på frälsning blir det klart att en “felstavning” kan förstöra allting! Allting som inte klart och tydligt förkunnar det här kontraktet är en villolära!

Jag tror dock att frälsningen och evangeliet ytterst sätt handlar om något annat, något mer. Jag menar att Guds längtan efter kärleksrelation är grunden till allting han har gjort, gör och kommer att göra för oss! Frälsning är befrielse från det som hindrar den relationen, och den är ständigt pågående! Då blir evangeliet allt som är sagt i kärlek och sanning. Dessa två är dock två koncept som inte kan skiljas från varandra, speciellt inte när det gäller evangeliet! Det går inte att “rent och klart förkunna Guds Ord” (Jesus själv!) om det inte sägs i kärlek OCH sanning. Det står att Jesus var “fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14), därför går det inte att predika Honom på ett sätt som går emot hans karaktär utan att ljuga om Honom! Att säga något “sant”, speciellt om Gud, är också att vara kärleksfull. Likaså är det inte kärleksfullt att inte berätta om ondskan som finns i och runt omkring oss, som Gud vill hela oss från!

Så vad är då en villolära? Det är någonting som inte förmedlar den nåd och sanning som Jesus kom med. Allting som inte visar på vem Gud verkligen är och vill med sina älskade barn. Alla bilder av människan och synden som inte erkänner att vår relation till Gud hindras av vår egen inkrökthet. Alla falska bilder av Gud, som vill sätta “men…” efter meningen “Gud är kärlek”.

Med den definitionen av en villolära och ortodoxi, borde många av oss, jag själv inkluderad, nog ta oss en tankeställare på våra prioriteringar när vi talar om Gud. Vi bör lämna de teologiska tankar om Gud som inte pekar på Jesus långt bak i vårt bagage, och som bäst kanske fundera lite över det på vår fritid. Om vi låter “den rätta läran” i olika hänseenden utesluta människor, fast den inte har en tydlig anknytning till Jesus från Nasaret, så bör vi ta en seriös tankeställare.

Så lev i Jesu kärlek, och låt oss vandra vidare med Honom för ögonen i allt vi gör!

Advertisements

Being freed from sin

September 5, 2010 1 comment

A few years ago, the gaming community “Pure Pwnage” was a huge part of my life, and it remains a part of my life that is dear to me. However, since mid-2008, I haven’t frequented it much, but I made a reply to a specific question I was asked by a “theistic satanist” on the boards. I wrote the reply, and thought I might post it here as well, in case anyone else would be interested in it 🙂

Out of interest why do you feel Jesus frees you? Is it the high amount of sins you’re not supposed to commit or have? The thought of having to go to church every Sunday?

Well, first of all, we have very different concepts of sin. According to today’s society, “sin” is basically synonymous with “fun”. This definition derives from various Puritan and policing movements that have claimed association with the teaching of Christ in various ways. The very original sin from which all other sin derives is the idea of taking the judging of good and evil into our own hands, and making ourselves gods. This mindset has driven and is still today driving people, perhaps especially religious people, to “police morality” from above, to force people into various standards of morality. This is not what Jesus did – He served people, and searched for the broken and rejected to heal them and restore them into the life they were meant to have – but only if they WANTED TO! This behaviour is supposed to be the model for the Church today, but unfortunately we’re not that great at following it as a whole…

So, I don’t deny that believers in Christ have, throughout the ages, done horrible things in the name of Christ, including murder, torture, lies and all other kinds of sin. I confess that *I* have done horrible things in the name of Christ throughout my life. Confessing such acts and turning away from it is part of following Christ.

Anyways, to get back to your question, I define sin differently from the common thought. I see sin as a disease, a black cancer on the creation that God made us to be. I might add that I do not think the first humans were absolutely perfect, as evolution shows. However, I do think the relationship to God that the first “life-breathed” Homo Sapiens had, was intact and whole, until they, however many, went their own way, collectively.

This is sin, to turn away from the source of Life Himself, and instead to rely on oneself. It’s not the image of an obsessive parent trying to micro-manage our lives, and then gets mad when we stay out past 9 pm or something. That’s not the sort of control or the kind of relationship God wants to have with us.

A better picture of God and Man is that of a father and a young son (or mother and daughter) out on a hike together, and walking in moderate distance from a deep ravine, when all of a sudden the son runs away, starts tumbling down the slope, hurting and bruising himself in various ways. The father cries out, tries to stretch out his hand, while the son refuses, instead deciding to jump further down. As this happens, the father climbs further down, all for the love of his son, who would never survive without the support of his father. It’s not about control, it’s about love.

So why do I say that Jesus has freed me? Well, as I said, I define as sin all the things in my life that separates me from a true and real view of myself, from a loving and harmonic view of all others and most of all, the beautiful, living, colourful relationship with God I’m supposed to have. As for what particular actions exemplify sin, I’m have no reason to list – it’s the heart attitude that Jesus is most of all after (see Matthew 5), and then it is the job of the Holy Spirit to convict believers of these things in their own lives. Only in close relationships between believers are we to “judge” or rather discern sin in each others lives, with love, and not with condemnation. But it is not my job as a Christian to point out to non-believers what I find to be sin.

But the attitudes that lie behind our actions are really the root of all evil. Egoism, hatred, judgement, desiring after things that aren’t mine to desire (be they people or things), and all other things of self-indulgence that only leads to further egocentrism. All these things, I abhor.

But my faith, trust, life, love in and for Jesus Christ as the one who defeated sin, death and suffering with his self-sacrificial love poured out by his death on the cross, has, is, and will continue to restore these broken relationships in my life. Being continually saved/healed from my sins, frees me to love others as Christ has loved me. And that is the ultimate expression of freedom that a human being can experience: to love others in the same ways and that Christ loved us. It’s a life project, but it is SO WORTH IT.

Categories: Theology Tags: , , , , ,

Om titlar och ytlighet

September 3, 2010 Leave a comment

Ibland undrar jag om jag är den enda som har problem med att komma på snärtiga titlar på mina blogginlägg. Jag tror att en stor anledning till att jag skriver så lite här som jag gör är att jag:

  1. helst vill ha uppsatsnivå på kvalitén på artiklarna, även om jag aldrig orkar med det till slut, samt
  2. att jag alltid tror att man ska hitta på titlarna före man börjar skriva.

Jag har nog nämnt det här dilemmat tidigare, men jag skriver om inte annat om det här för att komma igång. En liten bekännelse och förklaring, så att säga 🙂

Lite tröst får man ju när man ser att det verkar ha varit ganska ovanligt med snärtiga, fyndiga titlar före 1900-talet. De flest känner till att Darwins mest kända bok heter “On the Origin of Species”. Några av Luthers mest kända verk heter “Om den trälbundna viljan” (“De Servo Arbitrio” på latin), och om ni bara tar en kort titt på Augustinus bibliografi, så förstår ni kanske vad jag är ute efter…

Det är nog ett symptom för dagens underhållningssamhälle att människor kräver snygg design och fyndiga titlar på allt som är värt att läsa. Jag är naturligtvis själv alltför påverkad av detta, men det är en väldigt sorglig utveckling, från djup mot yta. Och den ser verkligen inte ut att bromsa…

Det är bra att kunna komma ihåg en bok, film, artikel eller predikan efter man har hört dem, vilket en fyndig titel kan hjälpa till med. Men samtidigt blir jag så trött på hur lätt vi människor går på tanken att saker med en professionell layout och design måste ha en bra bit av sanningen. Man sållar ibland bort mycket oseriöst i den processen, men samtidigt försvinner också mycket gott från de som tänker mer på innehåll än förpackning, på intellekt över sinnesupplevelser.

Det finns något sjukt över vår kulturs fixering vid sinnesupplevelser – det börjar nästan bli en vedertagen sanning bland folk som växer upp idag att någonting är sant om det bara förmedlar en känsla. Det intressanta är inte längre alls vad som är sant, utan vad som förmedlar ett lyckorus eller ej. Å andra sidan finns det en andra extrem där all sinnesupplevelse och känsla föraktas till förmån för en enda människas kalla rationalitet, där man argumentarar att det är rent av positivt om detta rationella går emot allting vi känner och vill. Finns det inte en medelväg mellan dessa två extremer?

Ja, för att komma tillbaka  till mitt ursprungliga ämne, tror jag dock att jag ska försöka lära mig att acceptera en arbetstitel på mina inlägg, som inte behöver vara den slutgiltiga… Det brukar bli så i praktiken ändå. Men arbetstitlar är ett bra koncept! Den slutgiltiga titeln på det här inlägget blir dock i klassisk stil 🙂

Och istället för att göra ett inlägg i samma längd och med samma illusion av omfång som mitt Lars Vilks-inlägg, tror jag att jag därmed sätter punkt för det här inlägget.

Categories: Culture, Svenska Tags: , ,