Home > Theology > Babies, Law Court Judgement and Christ

Babies, Law Court Judgement and Christ

It’s been a while since my last post, especially in English. I might make yet another post later on to answer “what’s up?”, but I’m posting for another reason now. I was notified by my friend Lisa Greer this morning about Greg Boyd’s latest post on “Baby Universalism and Reasonable Infanticide“, and I realized I have quite a few thoughts on this. So I wrote her a reply, which I realized would work out as a blog entry! It sort of assumes that you have read Boyd’s blog entry, however, so if there’s anything unclear, it might be a good idea to read it.

This is a question I’ve been wondering about for years, but no one else has brought it up, so Greg did what he usually does and asks the question no one else dares to ask. I’m totally with Greg on this. Any logically and morally inclined person who seriously believes in baby universalism should wander around murdering all the babies within reach, as well as forcing mothers into having abortions. It reminds me of an atheist I met once who said that if he was a Christian (as he understood them), he’d force people into accepting Christ by any means possible, damning himself if he had to (Rom 9:3). When you think about it, the notion that God gives a free pass only to those who don’t enter into adulthood makes our lives into nothing more than a cruel joke. It basically gives a thumbs up to all the teenagers who kill themselves: “Good idea, there’s absolutely no good reason to continue striving in this world!”

I understand and sympathize with the basic view of God and babies that makes one assume God would never condemn a baby who hasn’t started making conscious choices, but in the end, I think this scenario proves the absurdity of “Law Court Final Judgement“.

Most Western Christians assume that the final judgement is a scene where Humanity is standing before God, and those who have consciously signed the Jesus-contract in their earthly lifetime are magically Jesus-protected from God seeing their sin. Those who haven’t consciously signed the Jesus-contract in their earthly lifetime, however, won’t be prevented from God seeing their sins, and so God’s alarms will go off and he’ll throw them into eternal hellfire, regardless of anything those people might say when they get into heaven, because they are all radically morally totally depraved sinners who hate God anyways.

When Baby Universalism is connected to this view of the Final Judgement, babies are presumably either given a free Jesus-contract, or they simply commit no sin that the Father has to torment them for. I think both these alternatives are weird. In my view, (original) sin taints all of creation, and although it depends what kind of infirmities God is looking for, babies are not perfect. Free will also doesn’t “pop up” at the age of 11-12 in children, they start making choices independent from their instincts very early on.

If God made an “exception” in the law court system to babies below the arbitrary age of accountability, does that mean he gives exceptions to people who had a bad upbringing? People who started hanging out with the wrong people in their teens? People who got bullied in school? If we wants to keep any consistency here, we should just say that God should give an exception to everyone, and accept universalism. The other option within the law court system is to go the other way with election instead, and just change God’s character so that he enjoys sending people to Hell. That works too.

One major problem with the West is that we view sin so individually, and primarily juridically. Sin taints all of creation, and it is contagious like nothing else. Everyone is at one level guilty of sin, and yet everyone is at one level a victim of it as well. This is why we in the confession of sins say: “Through my sin I am guilty of more evil than I understand on my own”. This reality about the nature of sin makes it hard for me to see how Western Law Court Justice can ever be appropriately meted out. It’s so pervasive, and it doesn’t seem to be fixable by punishment.

Because of this, I am less inclined to believe God’s problem with sin is that his Divine Justice must be fulfilled by meting out Just Punishment to all those guilty, which in the end turned out to be redirected to Jesus/Himself. You’d think the Crucifixion would be a lot more intense if God needed to pour out all the punishment and wrath on the God-man on the cross. Especially when you consider that the cross, according to this view, was supposed to be the punishment for all humans replacing our punishment in eternal hellfire, due to sin against the eternal God (by finite beings…). You’d think the punishment due to Jesus (if comparable with eternal torment) in this view would be more like a billion nuclear bombs exploding and imploding on him over… well, eternity? That’s not to say Jesus did not experience things beyond what met the eye on the cross. He assumed all of humanity, and thus, without having sinned himself, “became a curse for us”, and “bore our sins”, so all the weight of our evil was upon him in those last moments.

This is something I will explore as I write my essay on the Atonement, by the way, but it is not that I deny all substitutionary or legal language for the Atonement, but I believe the introduction of Western Human standards of justice into God’s character is a large reason why people can’t see the beauty of God in Christ, when he takes upon Himself the Sin of the world. He took on our sins as something that is in ITSELF horrific. Sin is horrific and deadly, not God. The only reason God’s holiness is dangerous is because Holiness (wholeness) exists, and sin, distorted creation, ultimately doesn’t. It is not creation, but yet we cling to un-creation when facing God. No wonder it is dangerous to fall into the hands of the Living, Existing God like that. You can read what I’ve previously written on sin and salvation here. But there is nothing inherently scary in God’s character. God, in Jesus Christ, took on all of Sinful Humanity and lived it out (without sinning) to its logical consequence, death. When God had finished that, the Old Adam was brought to his end, and Jesus Christ destroyed sin, death and the Devil who had lived as a parasite on that fallen humanity, and rose victorious on the Third Day, creating a New Humanity in Him.

I think the view of sin within the Orthodox Church, which Greg Boyd seems to share, is more compatible with the loving character of God as perfectly revealed in Jesus Christ. God’s problem with sin is that it damages us and our relationship to Him, each other, ourselves and everything else. He wants to heal us, but we flee from Him, in fear that He will judge us and accuse us. Who is the accuser? Not God, but Satan. We have made God into Satan, by assuming that his greatest problem with us is his punitive anger against our sins. In reality, it seems the only reason He reminds us of our sins is to simultaneously ask “Will you stop holding on to that and give it to Me, please?”. All He asks is that we stop making our tormentors (Sin, Death and Satan) into our lords, and make Jesus Christ our Lord instead. Through choosing to return to Jesus Christ and taking part of His New Humanity through the Incarnation, we are given a new identity in Him as righteous and holy. We are then to put on Christ’s Humanity  and put off Adam’s humanity every day, so we may walk and continue the Life of Christ on Earth, by the power of the Holy Spirit. (Heb 2:14-18; Rom 13:14; 1 Cor 15:22,45)

Here is a wonderful passage fleshing out (pun not intended) the wonders of the Incarnation and its centrality to our salvation:

But we see Him who for a little while was made lower than the angels, namely Jesus, crowned with glory and honor because of the suffering of death, so that by the grace of God he might taste death for everyone. For it was fitting that He, for whom and by whom all things exist, in bringing many sons to glory, should make the founder of their salvation perfect through suffering. For he who sanctifies and those who are sanctified all have one source. That is why he is not ashamed to call them brothers, saying, “I will tell of your name to my brothers; in the midst of the congregation I will sing your praise.” And again, “I will put my trust in him.” And again, “Behold, I and the children God has given me.”

Since therefore the children share in flesh and blood, he himself likewise partook of the same things, that through death he might destroy the one who has the power of death, that is, the devil, and deliver all those who through fear of death were subject to lifelong slavery. For surely it is not angels that he helps, but he helps the offspring of Abraham. Therefore he had to be made like his brothers in every respect, so that he might become a merciful and faithful high priest in the service of God, to make atonement for the sins of the people. For because he himself has suffered when tempted, he is able to help those who are being tempted.

-The Epistle to the Hebrews, 2:9-18

And also:

We were buried therefore with him by baptism into death, in order that, just as Christ was raised from the dead by the glory of the Father, we too might walk in newness of life. For if we have been united with him in a death like his, we shall certainly be united with him in a resurrection like his. We know that our old self was crucified with him in order that the body of sin might be brought to nothing, so that we would no longer be enslaved to sin. For one who has died has been set free from sin.

Now if we have died with Christ, we believe that we will also live with him. We know that Christ, being raised from the dead, will never die again; death no longer has dominion over him. For the death he died he died to sin, once for all, but the life he lives he lives to God. So you also must consider yourselves dead to sin and alive to God in Christ Jesus. Let not sin therefore reign in your mortal body, to make you obey its passions. Do not present your members to sin as instruments for unrighteousness, but present yourselves to God as those who have been brought from death to life, and your members to God as instruments for righteousness.

-The Epistle to the Romans, 6:4-13

From my understanding, in the Eastern view, the Final Judgement is about whether or not there is a sign of Divine Life inside of us, whether or not we take part of the Divine Energies that God wants to envelop us in. He gives them freely to all who seek His Face, and in the end, He will be all in all (1 Cor 15:28). When this happens, the love of God will envelop everything. Those who refuse to see the truth of who God is, however, will experience His love as torment and wrath. They will not experience it this way because God created it such, but because their lord Sin has become their guide to how to interpret everything they see, like Gríma Wormstongue in Lord of the Rings. Heaven and Hell are the same place: the loving prescence of God, but He will not force Himself into anyone’s mind.

So Hell is a reality in our minds, and a state of mind that I’m sure all of us have already tasted. That is not to say, however, that being freed from Hell is a mere decision and change of mind. It is a deadly mind virus and a parasite, and if we do not let the caretaker of our souls, Jesus, uproot it, it could take over our entire existence, and harden our hearts towards God. As for what God in his loving-kindness will ultimately do to those who end up in this situation, I don’t know. As I have previously written (in Swedish), although with a lot less clarity on the nature of Judgement, I think there is Biblical support for the view that all that is not in accordance with God will be as if it never existed. However, I am not certain of this view, and in the end, I can only look to Christ and know that He is Good.

As for the babies, then… I don’t believe our souls become inactive after death. I think we are either purified or hardened against God. As I have to assume there has to be some point in staying alive on Earth, I believe babies must be given the chance to choose beyond this life instead. But I think Boyd gave the answer to this question in his blog post and elsewhere. As I said before, in the end, I can only hope that God will be God in all situations. If I see Jesus, I see the Father, and Him who “is the radiance of the glory of God and the exact imprint of His nature” (Heb 1:3, verbatim).

Kyrie eleison! Lord, have mercy!

  1. Kristofer Andersson
    February 11, 2011 at 15:57

    Hej Peter
    Tycker du skriver väldigt bra, enkelt att följa med i dina resonemang.

    Gjorde två försök att kommentera från min mobil som misslyckades, men skam den som ger sig! Däremot har jag inte tid nu, utan det får bli ikväll förhoppningsvis.

    Tycker i alla fall det är en intressant fråga, som jag inte heller har hört speciellt mycket om, trots att jag är pingstvän 🙂

    Får som sagt återkomma med mina kommentarer, nu ska jag iväg och spela innebandy.

    /Kristofer Andersson

  2. Kristofer Andersson
    February 12, 2011 at 11:40

    Hej igen.
    Det blev lite sent igår, men nu gör jag ett nytt försök 🙂

    Jag är ju uppvuxen med detta perspektiv, eller åt det håller i alla fall, även om jag aldrig hört ordet barnuviversialism. Det är som sagt tidigare ingen grundläggande undervisning jag fått om det under uppväxten, utan bara att barnen tillhör Gud och sen att en människa behöver ta emot Jesus. Mellanåldern eller skiftet har det varit tyst om och det kan nog bero på att man inte tänkt igenom det hela eller att man bara inte lyckats förmedla det till mig. Oavsett vilket så sitter denna övertygelse i ryggraden på mig och när jag funderar så har jag svårt att tänka annorlunda.

    En grundläggande inställning jag har är att Gud inte har uppenbarat allt för oss människor. Det han vill att vi ska veta har Han också gjort väldigt klart, att vi kan lära känna Honom och den frälsning han har uppenbarat i Kristus Jesus. Detta är, som jag också tror du håller med om, Bibelns huvudsakliga uppenbarelse.
    Det som är tydligt finns det också ordentligt med belägg för i Bibeln, det går inte att missa om man inte försöker, men det finns också andra saker som inte är lika tydliga. Det gör det inte oviktigt och man bör ju spekulera i det för att få ihop sin världsbild, men vissa saker får man lyfta på hatten åt och inse att Gud inte har uppenbarat sanningen om.

    För att gå vidare tänkte jag kommentera exemplet med kvinnan och säga att det är ett ganska lågt argument. Det behövs väl knappast säga att det finns avarter hos troligtvis alla övertygelser, där man drar de logiska konsekvenserna lite väl långt. För att ta några exempel så kan man börja med munkarna som tvångsdöpte och sedan dödade för att de skulle komma till himlen, människor som väntade med nattvarden till livets slut för att inte kunna synda mer, predestinationstänkare som hoppar över missionsbefallningen, präster som sprutar in vatten i livmodern på kvinnor med dödfödda barn, listan kan göras lång. Att människor drar extrema, men logiska, konsekvenser av sin övertygelse gör den inte fel per automatik.
    Sen kan man vända på steken. Idag är det inte många man hör som, likt Augustinus, argumenterar för att barn som inte blivit döpta direkt blir förtappade. Han man då anammat en barnuniversialism för de ofödda i praktiken?

    Sen skulle jag vilja påstå att oavsett om man döper spädbarn eller inte så hoppas man på Guds nåd för barnen, om man påstår att en människa själv behöver ta emot Jesus som sin personliga frälsare genom tro, omvändelse och dop. Visst finns det dem som argumenterar att dopet är frälsande i sig, oavsett gärningar, så att individer kan leva precis hur de vill och synda mot Gud men ändå komma till himlen. Detta är enligt min läsning av Bibeln att göra dopet till något mer än det är. Frågan blir ju då när dopets beskydd skulle sluta? Vid medveten ålder? Har man då inte samma problematik?

    Min uppfattning är att frågan handlar om synen på synden. Är det så att det är människans syndiga natur som gör henne till syndare? Om så vore fallet skulle Jesus också ha varit en syndare, om man nu tror att han också var 100 % människa. Detta faller på sin egen orimlighet och lämnar en till det andra alternativet, som är att människan blir en syndare på grund av sina gärningar. Detta bestyrker också vårt samvete. Gärningarna är utan tvekan är en konsekvens av människans syndiga natur.
    Jag tänker att alla människor kommer från Gud och är menade att lära känna honom i livet och sen leva i evigheten med Honom. Inte så att människan är preexisterande, men som en tanke typ. Man kanske kan likna det med en plockad blomma, som utan att bli planterad börjar dö och vissna. Men planterad i den goda Jorden så får den liv.

    Som jag förstår det handlar det ytterst om syndens skuld. Här tycker jag den mänskliga erfarenheten kan vara ett bra hjälpmedel. Våra rättsinstitutioner inser att barn inte kan stå ansvariga inför lagen, utan frågan är ju när de kan göra det. Sen erfarenheten man kan göra med “jobbiga” barn är ju att även om de exempelvis kastar saker i golvet så är det svårt att fortsätta vara arg på dem och man kan ju inte ställa dem till svars för sina handlingar. Gud är helig och kärleksfull och kräver ett bra beteende. Föräldrarna är inte heliga men försöker upprätthålla och fostra till ett bra beteende, om än godtyckligt. Kanske är detta en parallell av Guds handlande? Ansvaret växer under mogningsprocessen. Sen kan man ju argumentera för när detta sker och det vet jag inte. Det är en sån sak jag inte tror Gud har uppenbarat. Så vitt jag förstår det behöver varje individ själv ta emot Jesus, sen hoppas jag på Guds nåd och försöker trösta mig med att man aldrig vet vad som föregår i en människas hjärta. För att förtydliga så tänker jag att det är syndens skuld som drar en människa bort från Guds närvaro. Och jag tror inte att barnet har någon skuld, eftersom det kräver ett medvetande om rätt och fel med insikt om konsekvens. Detta gällde för Adam och Eva i början och i familjer och rättssystem, och jag tror det gäller så inför Gud.
    Sen lyfter du fram en svår problematik med missförhållanden i uppväxten och annat. Detta är ett område som jag inte tror Gud har uppenbarat tillräckligt och man får försöka tackla det så gått man kan, vilket gör att jag inte kan döma och lämnar detta till Gud som känner allas hjärta och som kan döma rättvist.

    Jag hoppas att mina poänger kommit fram. Har inte diskuterat detta innan och är glad för tillfället 🙂

    Guds frid!

  3. March 12, 2011 at 10:57

    Sorry att jag svarar så sent, men jag hoppas att du ser mitt svar ändå.

    Kul att du tog dig tid att svara.
    Jag tycker dock inte att det är “lågt” att visa på ett problem i ett resonemang genom att visa hur det ser ut om man följer konsekvenserna logiskt. Om det är så att vi kan vara övertygade om att 100% av alla barn som dör innan typ 12 år blir frälsta, och <99% efter det, så uppstår ett ENORMT filosofiskt problem. Det är inte bara ett litet bisarrt tankeexeperiment eller en avart som inte spelar roll. Det faktum att inte fler har gjort så här lika explicit gör inte att det inte säger oss något viktigt.

    Om vi påstår att det är bättre för en människas frälsning att dö ung än gammal, så har vi därmed gjort vår fortgående tillvaro i den här världen till ett skämt. Varför skulle Gud ha satt oss i den här världen med dess kamp mellan gott och ont, om nu barn som dör innan 10-12 kan skippa hela det stadiet och vara säkra på sin frälsning?

    Sedan tror jag att du missförstod udden av min kritik. Detta är inte en kritik mot troendedop kontra barndop. Barndopskyrkor kan i princip ha en liknande teologi kring ansvarsålder, alternativt en märklig medeltida tanke om att man måste döpa barn för att de ska bli frälsta. Jag tror dock att det eventuellt ligger viss sanning i tanken om att föräldrarnas tro hjälper, men ytterst sätt litar jag främst på att Gud gör allt för att välsigna och ta hand om barnet, och att föräldrarna därför bör göra detsamma.

    För mig är dopet i sig en självklarhet, men tiden för dopet är upp till diskussion enligt mig. Jag tror inte att det är frälsningsavgörande, helt enkelt.

  4. Kristofer Andersson
    June 16, 2011 at 15:44

    Nu vart jag ju ännu senare med mitt svar, men jag hoppas du ser det ändå 🙂

    Angående exemplet så tycker jag fortfarande att det är att dra för långa konsekvenser. Själva poängen som jag förstår den med barnuniversialism är att man anser att barnen föds utan skuld, i kontrast till att barnen föds med skuld (=fördömda). Detta grundas på att det är våra handlingar som fördömer oss och att vårt medvetande spelar in på något sätt.
    Att utifrån detta mena att alla under 10-12 skulle bli frälsta anser jag vara att dra denna teologi om barnen för långt och jag har inte hört någon undervisa så heller. När och hur en människa hamnar under domen tror i alla fall jag att de flesta inte försöker sig på att förklara, utan man försöker leda de små till en personlig tro på Jesus istället och hoppas på Guds kärleksfulla handlande.
    Om man skulle påstå att alla barn under 12 direkt blir frälsta kan jag förstå kritiken och hålla med om att den logiska konsekvensen att döda barn på ett absurt sätt skulle kunna vara berättigad. Men det är så mycket i Bibeln som går emot det och tanken på det är ju helt fruktansvärd. Men frågan jag ställer mig då är ifall folk som inte tror att barn föds med skuld drar konsekvensen att alla barn under 10-12 direkt blir frälsta? Jag har svårt att se det och har inte mött det, men du kanske har andra erfarenheter.

    Angående dopet så håller med dig i att jag inte heller tror att dopet är frälsningsavgörande, men att man inte kan vara utan det som kristen. Sen kanske jag missförstod dig lite, eftersom jag tänkte att de flesta “barnuniversialister” var troendedöpare. Min huvudpoäng var dock att jag inte såg någon skillnad mellan de båda dopsätten när det kommer till ansvarsålder och egen vilja att följa Jesus, om man inte menar att dopet i sig är frälsande.

    • June 17, 2011 at 12:01

      De flesta kanske inte gr den kopplingen, men om man tror p en “Age of accountability”, brukar vl i alla fall barn upp till 4-5 uteslutas, eller? Meningen med min bloggpost var ju till stor del just att kritisera det stt att se p den yttersta domen som den hr frrvirrade kvinnans teologi byggde p, som r dominerande i vst: att domen i princip r Fadern som sitter vid en tron med en checklista och kollar av alla i en lng k, om de har bett en verltelsebn eller inte, oavsett liv, varp resten hamnar i evig plga. Med undantaget bebisar.

      Grejen r ju den att jag vet att de flestas samveten inte tillter dem att tro att det r p det sttet. Men jag har trffat S mnga kristna som egentligen har den teologin, men sedan sger “men det r ju Gud som dmer, s man vet aldrig!” Det r bra att de har en viss dmjukhet infr det hela, men om ens soteriologi egentligen tillter fr problematiseringar, knns hela instllning ytterst oseris.

      Vad jag r ute efter r ett stt att frst Guds domar, hur de stmmer med hans krlek, och att serist frst varfr det finns onda “kristna” och goda icke-kristna, och hur de eventuellt kan komma att behandlas vid domen.

  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )


Connecting to %s

%d bloggers like this: