Om titlar och ytlighet

September 3, 2010 Leave a comment

Ibland undrar jag om jag är den enda som har problem med att komma på snärtiga titlar på mina blogginlägg. Jag tror att en stor anledning till att jag skriver så lite här som jag gör är att jag:

  1. helst vill ha uppsatsnivå på kvalitén på artiklarna, även om jag aldrig orkar med det till slut, samt
  2. att jag alltid tror att man ska hitta på titlarna före man börjar skriva.

Jag har nog nämnt det här dilemmat tidigare, men jag skriver om inte annat om det här för att komma igång. En liten bekännelse och förklaring, så att säga 🙂

Lite tröst får man ju när man ser att det verkar ha varit ganska ovanligt med snärtiga, fyndiga titlar före 1900-talet. De flest känner till att Darwins mest kända bok heter “On the Origin of Species”. Några av Luthers mest kända verk heter “Om den trälbundna viljan” (“De Servo Arbitrio” på latin), och om ni bara tar en kort titt på Augustinus bibliografi, så förstår ni kanske vad jag är ute efter…

Det är nog ett symptom för dagens underhållningssamhälle att människor kräver snygg design och fyndiga titlar på allt som är värt att läsa. Jag är naturligtvis själv alltför påverkad av detta, men det är en väldigt sorglig utveckling, från djup mot yta. Och den ser verkligen inte ut att bromsa…

Det är bra att kunna komma ihåg en bok, film, artikel eller predikan efter man har hört dem, vilket en fyndig titel kan hjälpa till med. Men samtidigt blir jag så trött på hur lätt vi människor går på tanken att saker med en professionell layout och design måste ha en bra bit av sanningen. Man sållar ibland bort mycket oseriöst i den processen, men samtidigt försvinner också mycket gott från de som tänker mer på innehåll än förpackning, på intellekt över sinnesupplevelser.

Det finns något sjukt över vår kulturs fixering vid sinnesupplevelser – det börjar nästan bli en vedertagen sanning bland folk som växer upp idag att någonting är sant om det bara förmedlar en känsla. Det intressanta är inte längre alls vad som är sant, utan vad som förmedlar ett lyckorus eller ej. Å andra sidan finns det en andra extrem där all sinnesupplevelse och känsla föraktas till förmån för en enda människas kalla rationalitet, där man argumentarar att det är rent av positivt om detta rationella går emot allting vi känner och vill. Finns det inte en medelväg mellan dessa två extremer?

Ja, för att komma tillbaka  till mitt ursprungliga ämne, tror jag dock att jag ska försöka lära mig att acceptera en arbetstitel på mina inlägg, som inte behöver vara den slutgiltiga… Det brukar bli så i praktiken ändå. Men arbetstitlar är ett bra koncept! Den slutgiltiga titeln på det här inlägget blir dock i klassisk stil 🙂

Och istället för att göra ett inlägg i samma längd och med samma illusion av omfång som mitt Lars Vilks-inlägg, tror jag att jag därmed sätter punkt för det här inlägget.

Advertisements
Categories: Culture, Svenska Tags: , ,

Some thoughts on Exclusivism and Inclusivism

June 24, 2010 7 comments

I basically just made a post on the discussion boards of the Facebook group “Open Theism”, and I thought I should post it here as well, if for no other reason to save it for myself! But maybe some other people might find my thoughts interesting.

Basically, first I made a general post asking about Open Theism in connection to Annihilationism, alternative views of the Atonement and Inclusivism. However, despite that being my most minor point, a person reacted to my mention of Inclusivism. I’ll post his reply here:

In one sense or another, every religion may have some seed of truth. Perhaps a buddhist may have a good idea of what mercy is, or a muslim may have a keen understanding of sovereignty or justice. This understanding may help those of different religions understand the Christian God better and lead them to the truth.

However, all other religions significantly or totally rely on merit/works, whereas Christianity bases its foundation on intimate relationship and God’s Grace. Man in no way deserves this Grace. There is nothing any man can do to earn this Grace, or to gain favour based on ability. This is something that no other religion has.

To be frank, I find it quite impossible to support inclusivism based on these grounds alone. All other religions may in some sense hold Jesus to be a great teacher; they may hold Him as a reference point for their proverbs or as a character to emulate. Nonetheless, what they continually fail to see is that he was not just a great teacher, prophet, or social activist, but he was as the old saying goes, “The way, the truth and the life”.

Here is my reply:

The line between Exclusivism and Inclusivism is pretty vague. The extremes of both are very different, but the gray zone between them is hard to define.

In a Christian context, the most extreme Exclusivism I can think of states that no one can be saved unless they explicitly profess faith in Jesus Christ before they die.

The most extreme Inclusivism would state that all people are saved in the end, although it would be through Jesus Christ. Another (although often connected) belief in this extreme of Inclusivism, sees all or most of world religions as positive ways that also lead to Christ, whether they know it or not.

I think most Evangelicals in reality believe something between these two. If we truly believe in salvation by grace and not by gnosis/knowledge/understanding, we need to problematize this. Otherwise, we would be saying that all infants and people of limited understanding would be in danger simply for being mentally incapable of what we classify as belief.

In the book I’ve read on this subject, “Four Views on Salvation in a Pluralistic World”, five authors give four views on this. John Hick, advocating the Pluralist view, is the only non-Evangelical of these, which is understandable, as no person could seriously call themselves Evangelical in any meaningful sense and claim that Jesus is just one of many ways to God. As for the strict Exclusivist view given, I was definitely not surprised to see two Calvinists (R. Douglas Geivett and W. Gary Phillips) explain this. The two views that I found most sincere to the Bible and to God as I’ve come to know Him, were given by Alister E. McGrath and Clark H. Pinnock. Their views were very similar, but McGrath leans towards Exclusivism and Pinnock towards Inclusivism. Both concluded they were not very far from each other, and I would agree. I recommend you to read the book, or any other writings by McGrath or Pinnock on the subject you may find.

I might get into arguing in favour of a weak Exclusivism or careful Inclusivism later on, but at this point, all I’m going to say is that I agree with you. I think the danger of Exclusivism is to give a picture of an unmerciful God (punishing people with hell for, by no fault of their own, not having heard the gospel).
However, the problem with Inclusivism is that it can bring about a naïvity about the demonic aspects of other world religions (including legalism, as you mentioned), as well as relativizing evangelism.

The first problem with Inclusivism is something any Bible-believing Christian must deal with before even thinking about adopting it. While indeed other world religions can have a preparatory role for them hearing the true Gospel (just like any background can), we must also be aware of the demonic chains it can bind human beings in.

The second problem with Inclusivism I think is important, but personally I’ve tried to adopt another view of evangelism. I’ve always had a problem with the common (mostly implicit) idea that Jesus came to save us from the wrath of the Father against us poor sinners. This is why I related this issue to the views on Atonement, by the way. My point is that I don’t think telling people about the Gospel should equal telling them about God’s wrath against our sin, and then adding a Get-Outta-Hell-Free-Card in the form of Jesus in the end. I think evangelism needs to be about telling the good news, although we should of course never forget the bad news either. It’s a matter of how you come across, not a matter of hiding the ugly truths in favour of the good ones.

My point is: While I know there are millions of sincere people whose Exclusivist views of God does not seem to damage their view of God’s love, it has been a moral problem for me and many others, Christian and non-Christian alike. When I came to the conclusion that God as revealed through Jesus is just and probably won’t punish someone eternally for not accepting something they could have no knowledge of, that helped me love God more!

However, I don’t think all who haven’t heard the gospel will therefore automatically be saved, either. I think cultures that haven’t heard of the Gospel are generally at a greater risk of perdition than those cultures where the message of God’s grace is affluent. But I do think the Holy Spirit takes every chance He can get in the world, including those cultures that haven’t yet had Jesus revealed to them.

Jesus is the only way to the Father, but a person who doesn’t know Jesus by name hasn’t therefore necessarily rejected Him. We can only speculate, of course, and there is no other name under heaven by which we can be saved. And I don’t think we are called to encourage any other faiths than ones that glorify Jesus either, you must not get me wrong there. What I do think Inclusivism as a doctrine should change among evangelicals today, is rather our own views of God, as someone who does everything He can to lead people to relationship with Him. He wants everyone to know Him as fully revealed in Jesus Christ eventually, but when that is not possible due to our failure to reach people, I am not sure if that always has to stop God. What I am certain of is that God does everything He can to save as many as possible, without disrespecting our free will in the process. I think perdition, or Hell, in the end is something that happens to people who refuse God to the very end.

I cannot say how or to which extent God does this, but I think there are many people out there who are waiting for a fuller revelation, like the God-fearing Cornelius in Acts 10, or many other believers through the ages who were born BEFORE Jesus. As to what happens to those who reject the Gospel once they’ve heard it, my Inclusivism does not really concern them. Salvation is in Christ alone, by grace alone. I only pray that we will preach the gospel clearly and truthfully, “so that His house may be filled” (Luk 14:23)!

Min sommar och funderingar kring Gud

June 24, 2010 2 comments

Nu är terminen på universitet slut, och jag är hemma i mina föräldrars hus i Halmstad! Två dagar efter min hemfärd åkte jag till London för att hälsa på Tom, Percival, Andrew och Matt, från mina Pure Pwnage-dagar. Träffade allihopa senast i augusti 2008, så det var ett tag sedan! Besökte en anglikansk kyrka där, vilket var intressant! Det är en härlig känsla att kunna komma in i en kyrka och omedelbart känna sig som att man är bland syskon! Morgonen när vi skulle flyga hem vaknade jag 05.30, och vi kom iväg lite sent till tåget, vilket vi missade. Väl på flygplatsen uppstod viss förvirring kring vilken terminal jag skulle till, så jag missade flyget, fast jag stod vid gaten 07.55, 5 minuter innan flyget skulle åka och stirrade på planet. £43 fattigare hade jag snart en ny biljett till planet som gick 17.25 istället. Sov några timmar på flygplatsen efter allt springande, men fick även lite läst. Fick lite trubbel i Köpenhamn med, men med mammas hjälp kom jag hem med tåget till slut.

En intressant sak jag märkte när jag var i England var att jag hade lite svårt att tänka och prata engelska på ett naturligt och smidigt sätt första dagen, jag fick nästan huvudvärk. Andra dagen var det däremot helt naturligt, och jag hade nästan svårt att byta tillbaka till svenska igen. Men ändå måste jag säga att jag är mycket mer avslappnad när jag skriver och pratar på svenska. Därför bestämde jag mig exempelvis för att skriva det här inlägget på svenska. De flesta av de som läser min blogg är dessutom svenskar, och det är minst lika många som tappar intresse av den när allt är på engelska, som det är engelsktalande som slutar läsa för att allt är på svenska. Man kan inte vara alla till lags. Men jag tror att jag kommer mest till min rätt om jag använder det här forumet till att skriva på svenska, med något inlägg på engelska här och där, till exempel det som jag kommer att lägga upp härnäst!

Hur som helst, när jag väl var hemma från London fick jag reda på att jag fick VG på hela terminen på universitetet, alltså Religionsvetenskap A på 30 hp! Är väldigt nöjd, speciellt då jag egentligen borde ha gjort två kompletteringsuppgifter i delkurs 1. Kan tänka mig att läraren antingen glömde detta, eller inte orkade bry sig när han såg mina resultat från alla andra seminarier, tentor och uppgifter. Det har varit en bra termin, tycker jag. Jag kommer nog inte att känna någon större sorg över att inte gå på “riktiga” universitetet nu längre, då jag vet att jag bara skulle sitta med urskiljningsradarn på högsta funktion på varje föreläsning. Det finns en frid i att ha sunda lärare, även om jag naturligtvis inte håller med dem i allt på J-lund heller (de håller ju inte med varandra…).

Vidare håller jag på att förbereda för inflyttning till Djäknegatan, då Simon och jag får nycklarna dit den 1:a juni. Åker då upp för att köpa och flytta in saker i lägenheten med mamma! I övrigt ser min sommar rätt tunn ut i kalendern, vilket känns skönt på alla plan utom det ekonomiska. Hoppas på att min chef på tidningsbudjobbet ger mig något alternativ som fungerar i sommar… Det jag har inplanerat är i princip ett bröllop i augusti och att vara ledare på Ungdoms-Oaslägret “En tro som håller” i juli. Det skall bli spännande och utmanande. På tal om ledarroll så blev jag väldigt sugen när jag såg allas bilder och hörde berättelser om konfirmationsläger nu i sommar. Jag vill undervisa! Skall titta på möjligheten att vara ledare nu i höst!

Jag håller just nu på att läsa Greg Boyd, som jag blev introducerad till av Patrik Adlarsson i min hemgrupp i höstas. Egentligen var det först när jag såg att han var annihilationist som jag blev riktigt intresserad av honom. Det kan låta konstigt, men det var precis i en tid då jag funderade på de frågorna, så det blev viktigt för mig. När jag sedan har kommit att lyssna på mer av vad han har att säga, har jag fått omvärdera en del av mina tidigare ståndpunkter, exempelvis kring krig, dom och kärlek. Några av de tankarna går att se spår av i mitt förra inlägg om helig strid. Hur som helst läste jag nyss ut boken “God of the Possible”, som handlar om s.k. Open Theism, alltså tanken att framtiden delvis består av möjligheter, och att Gud därmed känner dem som just möjligheter, snarare än bestämda faktum. Andra saker jag funderat på är inklusivism, försoningslära och pacifism, som Boyd på ett eller annat talar om. Jag har gjort en liten spellista på intressanta videos med frågor och svar som Greg Boyd och Paul Eddy från samma församling besvarar enormt väl i de flesta fall… Svaren är ganska korta, men kärnfulla, och behandlar bland annat ondskans problem, predestination, frälsning, Bibelns trovärdighet, bön och andlig krigsföring! Rekommenderas varmt!

Jag håller på att lära mig mer om Gud just nu. Utmanas i många, många frågor, men utmaningarna har bara fått verka positivt på min tro! Har fått mycket uppmuntran och bekräftelse av min lärargåva senaste tiden, och det glädjer mig. Jag försöker att lära mig teologi, och det gör mig engagerad och glad, men min största passion är att skapa teologi som sätter människor fria att gå in i en djupare relation med den Levande Guden, uppenbarad i Jesus Kristus! Jag hoppas kunna fördjupa mig allt mer i Honom i sommar, och ser redan fram emot att börja mitt andra år på Johannelund i höst!

On the “Comma Johanneum” (1 John 5:7)

May 13, 2010 Leave a comment

I am still in the process of writing a new blog entry, but I just found something I wanted to share now. I’ve been reading some articles from BibelFokus, a one-man “discernment website” in Swedish, dedicated to tell the “Biblical truth” about everything, beyond any shadow of a doubt. I am by default sceptical of people with that sort of attitude. Personally I cannot be sure of very many things about God beyond some essential doctrines, and that I am His and He is mine.

Anyways, one of the things this guy  (in the tradition of KJV-Onlyists from the United States) claims is that the Comma Johanneum is authentic. You can read about the passage itself and its textual history on Wikipedia. Why I made this post was only to quote the 18th century scholar Richard Porson, who makes a theological and rational argument for its inauthenticity:

“In short, if this verse be really genuine, notwithstanding its absence from all the visible Greek manuscripts except two (that of Dublin and the forged one found at Berlin), one of which awkwardly translates the verse from the Latin, and the other transcribes it from a printed book; notwithstanding its absence from all the versions except the Vulgate, even from many of the best and oldest manuscripts of the Vulgate; notwithstanding the deep and dead silence of all the Greek writers down to the thirteenth, and of most of the Latins down to the middle of the eighth century; if, in spite of all these objections, it be still genuine, no part of Scripture whatsoever can be proved either spurious or genuine; and Satan has been permitted for many centuries miraculously to banish the ‘finest passage in the New Testament,’ as Martin calls it, from the eyes and memories of almost all the Christian authors, translators, and transcribers.”

Letters to Archdeacon Travis

Lägesrapport, Påsken 2010

April 1, 2010 2 comments

De senaste månaderna har mycket kretsat i mitt huvud… Som alltid. Jag lär mig allt mer om teologi, och på universitetet och Pannkakskyrkan lär jag mig hur det kan komma till användning i mötet med “vanligt folk”. Jag har till viss del fått agera den i klassen som ställer frågor till föreläsarna, speciellt som representant för troende när det ifrågasätts. Jag försöker dock allt jag kan att inte ge föreläsarna intrycket att jag attackerar dem eller tycker illa om dem… De flesta är ganska mysiga, faktiskt 🙂

Just nu är jag hemma i Halmstad för att sköta datorprojektion på Påskkonferensen. Ett ganska avslappnat jobb, även om det ibland blir mer än man trodde att man skulle göra. Det är skönt att tjäna lite. Har även anmält mig som intresserad att vara gruppledare på Credo/UngdomsOas sommarläger i  Borås. Att faktiskt vara deltagare på läger har jag inte så stort behov av nu för tiden. Kristet umgänge? Check. Bra gudstjänster/lovsång/bön? Check? Bra undervisning? Varje dag, på ett eller annat sätt (kanske inte främst på universitetet, dock…). Det är för tjänandet skull det är intressant nu för tiden. Dessutom är min ekonomi väldigt tacksam för att jag anmäler mig till färre läger som jag måste betala för 😛

Beställde två böcker igår, “The Fire That Consumes” av Edward W. Fudge och “Is God To Blame?” av Greg Boyd. Båda handlar om frågor jag behandlar just nu, nämligen Annihilationism (som jag skrivit om tidigare här på bloggen) och Guds allmakt/allvetande. Utöver detta läser jag just nu boken “De apostoliska fäderna”, som innehåller bland annat Didaché, Ignatios av Antiokias brev, Barnabasbrevet, Polykarpos och fragment från Papias. Det handlar alltså om kyrkofäder från före år 150, från generationen efter de första apostlarna. Det är väldigt intressant att se vad som hände i kyrkan direkt efter det vi ser beskrivet i Nya Testamentet. Paulus är rena gnällspiken angående sin fångenskap i jämförelse med Ignatios, som anser att han inte kommer att ha blivit en riktig lärjunge förrän han lidit martyrdöden…

Hmm. Jag skriver alltid titlarna på mina blogginlägg sist. Det är egentligen tanken på att behöva komma på en titel på det jag skriver som hindrar mig från att skriva oftare. Lite tragiskt, men så är det 😛

Var på föreläsning på Newmaninstitutet i måndags. Det var en synnerligen speciell upplevelse. Hardcoreteologi – Föreläsning med diskussion och ost, kex, cider och öl efteråt. Det handlade om Karl Rahners transcendentalteologi och “implicit Gudsnärvaro”. Här är en artikel från Signum som berör lite av det som sades på föreläsningen.

Ja… Vad mer? Nu skall jag iväg på en helg som antagligen kommer att bli väldigt spännande. Jag hoppas att Gud kommer att göra mycket, och att jag skall bli använd!

Pat Robertson är bara en osmidig, optimistisk gammal man

January 19, 2010 6 comments

Det är roligt med bloggkollsfunktionen på Dagen.se – Att se hur folk rent av snubblar över varandra i att vara politiskt korrekta och säga hur fel Pat Robertson har. Och visst gjorde han ett ganska osmidigt uttalande, för att vara TV i alla fall. Det intressanta är ju dock de falska slutledningarna som görs av alla. Pat Robertson är väl som känt inte kanske den mest smidige, och jag skulle knappast ställa mig bakom hans uttalanden i övrigt, men jag försöker ta det uttalandet för sig.

Om man lyssnar på vad Pat faktiskt sade, så kan man se det på flera sätt. Mitt första intryck (från det första klippet, samt slutet av det andra), är att killen är en riktig optimist. Jag tror knappast att hans tanke var att säga att folk skall muntra upp sig, utan snarare (på en kanske rätt osmidigt sätt) tala in någon sorts hopp i situationen.

Jag skulle vilja hävda att källkritiken i hans påstående att haitianerna skulle ha gjort någon sorts pakt med Satan tidigare i historien är inte så viktig för poängen han verkar göra. Problemet han belyser tycker jag främst är att pakter med onda andar är vardagsmat för en stor del av det haitianska folket, i deras folkreligion Voodoo. Grejen är ju att det inte nödvändigtvis behöver vara Gud som skickar plåga – tydligen har ingen reflekterar över tanken att det kanske kommer från annat håll!

Jag tror att Pat Robertsons poäng egentligen var att haitianerna inte bara är i behov av materiellt och fysiskt stöd, men även frälsning från voodoo, magi och religionsblandning! Glöm inte bort att killen faktiskt säger detta för att UPPMUNTRA folk att stödja dem!

Nu kanske ni undrar varför jag skrev om det här? Normalt blir jag bara trött av uttalanden av folk i stil med Pat Robertson, och televangelister är väl knappast mina största idoler… Men grejen är den att jag blir provocerad att ta motsatt åsikt så fort alla, ateister som kristna som USA:s regering, hoppar på PK-tåget för att fördöma allting som kan uppfattas som kontroversiellt, utan att ens tänka efter vad det underliggande budskapet är…

Jag tror att det bara rör sig om en optimistisk, aningen förvirrad gammal konservativ evangelikal gubbe som försökte lysa upp situationen för hans tittare och öka stödet, vilka nog till stor del delar hans uppfattning kring Guds dom i tiden. Det var nog inte främst ett försök att ytterligare skuldbelägga haitianerna (som jag väljer att tolka det), utan snarare ett försök att ge nöd för människornas frälsning…

PS. Angående Haiti är det naturligtvis fruktansvärt vilket lidande som finns där, och jag uppmuntrar alla att göra det de kan för att hjälpa folket! Se även här: http://blog.ihop.org/general/haiti-relief-effort/

Jesus, Gud, Herren, YHWH = Allah?

January 5, 2010 11 comments

Jag hamnade i ett intressant samtal med Stefan Simonsson på ett Oas-nyårsläger för några dagar sedan. Vi hann aldrig avsluta samtalet, men frågan var huruvida islam har samma gud som kristendomen. Det här är en fråga jag har ställt mig själv många gånger tidigare, och jag blev rätt peppad på att tala mer om det. Sedan läste jag Dagen idag, och såg en artikel om att myndigheterna i Malaysia hade blivit irriterade över kristnas användande av namnet Allah om Gud i en av sina bibelöversättningar. Det tyckte jag var intressant, och slutligen såg jag längre ner på sidan att Micael på Hela Pingsten-bloggen hade skrivit en artikel om det. Egentligen föga förvånande, då han verkar kommentera typ en Dagenartikel om dagen, men det visade sig att han skrivit om mycket av det jag tänkt över. Men jag skulle vilja utveckla ämnet lite.

I skolan fick jag lära mig att det finns flera världsreligioner, och att kristendomen tillhör de abrahamitiska religionerna, eftersom alla tre vill spåra sitt ursprung tillbaka till Abraham. Dessutom menar man att dessa då skulle vara väldigt lika varandra, eftersom alla på ytan kan se väldigt liknande ut. I det svenska språket är detta den dominerande termen när man skall tala om karaktärer och begrepp som är gemensamt för någon av dessa religioner, även om det kanske främst är judendom och kristendom som berörs. Termen “Judeo-Christian” mycket vanligare i engelskan, även om “Abrahamic faiths” blir allt vanligare. Man kan fråga sig varför, säkert har makten att definiera språket i de länderna i större grad legat hos judar och kristna än hos muslimer, men det betyder inte att en term är sämre än den andra.

Jag återkommer egentligen hela tiden till denna fråga: Vad är meningen med att tala om dessa tre religioner på detta sätt? Det har naturligtvis en funktion att tala om de abrahamitiska religionerna om man skall gruppera religioner efter deras egna anspråk, som religionsvetenskapen gör. Men i det folkliga användandet av begreppet ligger uttrycket nära ett annat, som egentligen är fokuset för den här artikeln, nämligen “Vi har ju samma Gud!

Det finns många kristna som vill hävda att andra andemakter än Gud ligger bakom islam, och påpekar detta när de möter påståendet om huruvida islams och kristendomens gud är densamme. Detta kan mycket väl stämma, men det är inte vad jag har försökt förklara i den här artikeln.

Jag ser fyra huvudsakliga grupper människor som talar om att Allah och den kristna guden är densamme: sekulära/icke-troende, liberala troende med pluralistiska tendenser, troende som inte riktigt tänkt igenom vad de säger, samt muslimer själva.

Den sistnämnda gruppen har sedan sitt ursprung på 600-talet e.Kr. kännetecknats av en ambivalens gentemot andra religioner. Å ena sidan har man i sin kamp mot polyteismen i Arabien tänkt sig kristna och judar (“Bokens folk”) som bröder eller kusiner i sin tro. Dessutom har de väl insett att de hade setts som den mest arroganta religionen i världen om de hade totalt föraktat de religioner i vilken majoriteten av deras egen religions trossatser, etiska tankar och heliga profeter och människor uppkommit ur eller funnits i. Å andra sidan är ju islam i sin ursprungsform förhållandevis exklusivistisk, och innehåller tydlig polemik mot både judar och kristna. Kristna anklagas för att vara polyteister på grund av sin treenighetslära, och judar, av oklara anledningar (oftast främst av politiska och sociala anledningar, som så ofta i religionskonflikter), har anklagats för alla möjliga saker. Bland annat verkar Koranen själv visa flera exempel på att Allah straffar judarna genom att förvandla dem till apor och svin.

Liksom de flesta religioner är alltså troende muslimer exklusivister eller inklusivister. De inklusivistiska tendenserna brukar betonas till icke-muslimer, framför allt i väst och i det som brukar kallas “euro-islam”, medan samma person i ett annat sammanhang väldigt tydligt kan göra tydligt exklusivistiska uttalanden. Jag kommer ihåg mitt besök i Nasaret, där några muslimer hade hängt upp en stor banderoll strax utanför Bebådelsekyrkan, vars budskap löd ungefär “Den som säger att Allah har en son hamnar i helvetet”.  Islam kan för övrigt liknas med Sovjetunionens kommunism i att den alltid velat spridas som en homogen kultur över hela världen, med gemensam tro (eller avsaknad av) och språk (arabiska eller ryska). Inklusivismen i islam må finnas där, men dess funktion verkar emellanåt fungera som ett knep för mission och försök att omvända kristna och judar till islam.

Så varför vill icke-muslimer hävda Islams släktskap med den judisk-kristna religiösa traditionen?

Även de största bibelminimalisterna håller med om att Tanakh/GT innehåller traditioner från tidigare än 1000 f.Kr, och många (främst troende) skulle dessutom säga 2000 f.Kr. eller tidigare. De återger en historisk period i ett specifikt geografiskt område (Israel), och följer Guds uppenbarelser till det folk Han har utvalt under en period av hundratals år. När sedan Jesus och de första kristna framträder i samma geografiska område, sker detta i en strikt judisk kontext, som sedan på grund av själv budskapet på ett naturligt sätt sprider sig utanför den.  Tyvärr kom de kristna senare att fjärma sig allt mer från sina hebreisk-judiska rötter. Likväl behölls både judarnas heliga skrifter och en mycket stor del av deras existerande teologi, praxis, språk och skrifttolkningstekniker. Både judar och kristna kan idag vara överens om detta, även om det alltid kommer att finnas de som gör sig till bittra motståndare till historien till förmån för de eventuella teologiska poänger man vill göra genom historierevision.

Islam däremot uppstod genom en människa, Muhammed, som påstod sig ha fått ta emot Koranen genom ängeln Gabriel,  som en hundraprocentligt korrekt kopia av en himmelsk s.k. “Urkoran”. Detta är i alla fall vad Koranen själv verka påstå i början på Sura 2. Man tänker sig alltså att Gud först gett perfekta uppenbarelser till Moses (Tawrat – Torah), David (Zabur – Psaltaren) och Jesus (Injil – Evangeliet), som sedan skulle ha korrumperats av de människor som fört det vidare. Däremot skulle Allah ha lovat att bevara Koranen för all framtid. Varför han inte valde att göra det med de tidigare lika perfekta uppenbarelserna är en bra fråga som jag inte hört ett svar på utom “Allah Akhbar”. Här kan man återigen fråga sig vad anledningen är till att Koranen så många gånger nämner dessa tidigare böcker när de ändå påstår att de egentligen inte har någon tillförlitlighet längre. Jag skulle tippa på att det återigen rör sig om ett knep för mission, då poängen att Koranen är mycket bättre är en direkt följd av detta med de tidigare “korrupta” men ursprungligen perfekta uppenbarelserna.

Islams faktiska relation till judendomen och kristendomen rent historiskt verkar enligt allt jag har hört vara ungefär såhär: Muhammed växte upp bland de polyteistiska arabiska stammarna runt Mecka, och följde med sin farbror på karavaner till Syrien och andra länder. Där kom han i kontakt med diverse former av både judendom och kristendom, och såg den enande funktion tron på en enda gud gav folk. Trots att han inte kunde läsa själv, fick han i senare ålder uppenbarelser där han mottog vad han trodde var ord från Allah. Sedan gick han runt och predikade detta budskap om en enda gud som skulle döma alla, och enade så småningom genom krig och pakter de arabiska stammarna under denna tro.

Kopplingen till judendom och kristendom blir alltså på de flesta sätt irrelevant, just därför att muslimer själva motsäger att judendom eller kristendom skulle ha någonting att tillföra som inte redan finns i islam, då Koranen är en “rättning” av det som funnits tidigare, samt den enda säkra och sanna uppenbarelsen från Gud till människor. Trots att de kallas Bokens folk och är mindre förhatliga än de som sysslar med polyteism (shirk), är det det arabiska språket som skall användas, den muslimska kulturen med sharia som är överlägsen och Mecca och Medina som är de viktigaste platserna. Att Jerusalem för muslimerna blev en helig plats att bygga moskéer och domer på, lär ju från början helt enkelt kommit ur ett försök att bevara det som judarna och de kristna hade försummat, Templet var ju på 600-talet bara en ruinhög på en stor platå. Men det som blir tydligt är just att Muhammed ursprungligen kom som en utomstående betraktare av de andra religionerna, för att sedan återkomma som en som tänkt sig att reformera dem utifrån. Han kom varken från en judisk eller kristen kontext, utan från en arabisk-hednisk kontext. De berättelser som faktiskt finns återgivna i Koranen (som visserligen inte främst är en historisk bok, utan en moralisk), verkar vara just en samling korta och ibland ganska förvirrade skildringar av berättelser från Bibeln, apokryfa skrifter ur både kristen och judisk tradition, samt av arabiska legender. Huruvida Muhammed någonsin hörde det riktiga  evangeliet är tveksamt, utan det mesta verkar vara ytliga beskrivningar av Jesus som profet och undergörare i en laglydnadsreligion.

Men nog om det. Återigen till ursprungsfrågan: Har kristna och muslimer samma Gud?

Den frågan går inte riktigt att besvara med ett rakt ja eller nej. Frågan måste problematiseras något oerhört. För det första måste det definieras vad det innebär att “ha” en Gud. Det är inte min syn på min tro att jag “har” min Gud – det låter som ett arv från hedendomen då man hade husgudar och statyer inne i hemmet. Min Gud har mig, och jag vilar i hans hand. Jag bekänner den treenige Guden som min Herre, såsom Han är uppenbarad i Den Heliga Skrift, alltså Bibeln. Jag har dessutom en relation med Honom, genom Den Helige Ande som bor i mig, så att jag får vara i Kristus och Kristus i mig. Bägge dessa saker kan sedan sammanfattas i att jag tror på Gud, jag litar på Honom, hoppas på Honom och älskar Honom.

Med detta i åtanke vill jag alltså omformulera frågan till någonting som är meningsfullt. Jag bekänner inte samme Gud som en muslim gör.  Jag menar mig ha en helt annan typ av relation till Gud än en muslim normalt menar, då jag tror att Gud älskar mig såsom en fader älskar sitt barn och såsom en brudgum älskar sin brud. Jag har varken samma uppenbarelse eller grund för uppenbarelse som en muslim. Jag har inte heller samma typ av tro som en muslim, då jag menar att jag har fått en uppenbarelse av Jesus Kristus som genom nåd har frälst mig, medan en muslim förlitar sig helt på sina egna verk baserade en uppenbarelse av lag genom Koranen. Gud sände ängeln Gabriel till Maria för att bringa evangeliet om Gud  som blev människa, Jesus Kristus. Enligt Koranen sände Gud ängeln Gabriel för att ge oss en bok genom vilken vi skall kunna bli duktiga människor. Det är inte samma tro, inte samma fokus, och de verkar enligt mig inte peka på samma sorts Gud.

Samtidigt vill jag inte förringa de likheter som finns mellan islam och den judisk-kristna traditionen. Den längtan som Muhammed och muslimer efter honom kände till en tro på en enda Gud tror jag någonstans var helt autentisk. Likaså har muslimer en bra uppfattning om vad en sund moral är i många fall, dock inte alla. Muslimerna har en delvis sann och korrekt uppenbarelse om Gud, men den är inte fullständig, och i vissa fall tyvärr rent av falsk.  Så vitt jag har förstått Allah som han beskrivs i Koranen, går han närmast att liknas vid en sträng men rättvis härskare som ger människor enbart vad de förtjänar. Även om Allah eventuellt skulle ge någon nåd, har han inte vad jag har hört gett oss något löfte eller någon garant för det, utan det är bara ett hopp om att han kanske väljer att vara nådefull om han känner för det. Och där är gudsbilden annorlunda från Bibelns Gud – Han utger sig själv för att mänskligheten skulle ha liv, helt utan att ha förtjänat det. Detta återkommer såväl i GT som i NT. Hela GT är ett exempel på hur Gud tar ett ringa folk och älskar det utan att ha förtjänat det, för att sedan uppfylla sina löften mot det utan att de gensvarar. Hosea bok och texter som Jesaja 52 är utmärkta exempel på detta. Det Nya Testamentets berättelse om Jesus som dör för mänskligheten är naturligtvis ett ännu tydligare exempel på denna Guds oberoende kärlek till människan.

Till slut är alltså min fråga såhär: Vad är egentligen meningen med att säga att vi tror på samma Gud som muslimerna? Är det ett försök att säga att Gud uppenbarar sig på olika sätt i olika religioner, och att Gud därmed kan vara både lagisk och nådefull på samma gång? Det är ju pluralismens grundtanke, även om den inte brukar uttryckas så.  Eller är meningen med frågan att säga att Gud nog har någon sorts relation till muslimerna, trots deras begränsade uppenbarelse? Frågan är väl hur vi som kristna skulle kunna avgöra det… Ingen har någonsin sett Fadern (Joh 1:18), den som känner Jesus får lära känna Fadern (Joh 14:7), och ingen kommer till Fadern utom genom Jesus (Joh 14:6). Alltså är det bibliskt sett ytterst suspekt att säga att en religion som explicit förnekar Guds Son skulle kunna leda till någon relation till Fadern.

Alltså är mitt svar till slut såhär: Ja, muslimer tror att det finns en gud som har egenskaper som delvis liknar den kristne Gudens. Men kristna och muslimer tror inte på samma Gud. Det finns bara en Gud, och Han har lagt en längtan i alla människor efter Honom, som ekar genom hela skapelsen (Rom 1, Apg 17). Däremot räcker inte denna uppenbarelse för att uppnå relation och därmed rätt tro på Honom. Därför sände Gud en ny uppenbarelse genom sin Son Jesus Kristus (Rom 3:21-22). Utan den uppenbarelsen går det inte att på ett meningsfullt sätt säga att en människa har samma tro som en kristen.  Huruvida muslimers tillbedjan mottags av Gud kan jag inte svara på, i så fall tänker jag mig att hans svar oftast är tårar, då de förnekar hans Son, som kom till världen för att den skulle ha liv, och liv i överflöd!