Archive

Posts Tagged ‘fundamentalism’

On Pharisees and Evangelicals

April 5, 2011 5 comments

“”Woe to you, teachers of the law and Pharisees, you hypocrites! You shut the kingdom of heaven in men’s faces. You yourselves do not enter, nor will you let those enter who are trying to.

Woe to you, teachers of the law and Pharisees, you hypocrites! You travel over land and sea to win a single convert, and when he becomes one, you make him twice as much a son of hell as you are.”
-Matthew 23:13, 15

Jesus seems to be saying that the Pharisees are doing two things:

  1. They are making very specific demands on who gets to be saved and who doesn’t, yet they themselves seem to miss the point of the faith they are trying to defend, and are thus leading themselves astray.
  2. They are trying hard to get someone to agree with their list of required beliefs, and when they do find someone who does agree with them, they turn even worse than their mentors.

The Pharisees tried to show outsiders that they were “among God’s chosen”, by showing off the rightness of their beliefs and life choices. Among those distinctive views that they emphasized in order to impress others were their rightness on issues of sexuality, on prayer/fasting and on water rituals, among other things. Their reaction against those who did not conform to their own standards was to call them “sinners” and shun them from their assembly of Pure, Chosen, True Covenant Members.

In a sense I wish these admonitions against the Pharisees applied only to those with the same theology, superficially speaking. Us Protestants have historically divided religious views in only two camps: those who hold to “salvation by works” and those who hold to “salvation by grace through faith”, i.e. the right view. Hence, Pharisees are merely seen as the example of people in the former camp, and Jesus is the person in the latter camp setting and example for those who would position themselves to be in this theological camp.

Something makes me think this is totally missing the point.

First of all, the criticism Jesus continuously gives the Pharisees has nothing to do with a specific theological system of how one is made righteous, but rather of the attitude of religious people trying to reduce the Kingdom of Heaven to a strict set of requirements and expelling and shunning everyone who don’t live up to their standards.

Second, as I already hinted at the start, the Pharisees were not really legalistic in the sense that they were trying to earn their righteousness by moral “actions” – they relied on “works of the Law” in the sense that they tried to show their Covenant membership by doing “Jewish stuff”, rather than by a faith in God and his Messiah.

What sneaks up on me is the realization that Christians who hold to a strict doctrine of Sola Gratia and Sola Fide, may sometimes be the most guilty of being “Pharisaical”. Jesus primarily warned of Hell to those pious religious people who excluded and shunned others, not to sinners.

Now, I’m sure he’d have a word or two to say in an environment that was overly “inclusive” in a way that ignores truth. But what I’m saying is merely that a lot of us conservative Christians should be afflicted by Jesus’ words to the Pharisees. Yes, Liberal theology can be very dangerous.

But the theology that Jesus confronted wasn’t liberal in any way, shape or form. They were in many ways the Evangelicals of 1st Century Judaism.

PS. I’d very much like to talk more about that last verse as well. What are the dangers of evangelism? Can the wrong kind of evangelism make a person into an EVEN WORSE child of Hell than before? Hmm…

Guds kärlek och villoläror

September 6, 2010 4 comments

Som jag nämnde i tidigare inlägg, och borde ha visat spår av under en längre period, så är jag till stor del på en resa i min teologi. Jag drivs av en enormt stor iver att ha en sund och sammanhängande världsbild, som stämmer överens med vad jag säger och gör. De flesta känner nog igen sig i detta, men för mig innebär det att jag också måste tänka kring hur olika teologiska tankar och idéer påverkar min världsbild. Många kristna tänker att så länge vi bara pratar om Guds kärlek och lever enligt den, så behöver vi inte reflektera kring några av de andra teologiska tolkningarna vi har gjort – det vore ju att kompromissa med budskapet i vår tro!

Frågan som har drivit mig under de senaste månaderna är denna: är budskapet i vår tro främst en samling dogmatiska lärosatser, som måste formuleras enligt ett visst sätt, och är den typen av frågor vad Bibeln oftast behandlar? Ibland får jag känslan av att kristna tror att vår tro handlar om ett tiotal grundläggande påståenden av Gud, varav ett är att han är kärlek och vill ha en relation till oss, men att detta inte har någonting att göra med tolkningen av de andra påståendena. Till exempel brukar det sägas att “Guds kärlek måste balanseras mot hans rättvisa och vrede”. Dessutom innebär tydligen per nödvändighet påståendet att Jesus är enda vägen till Gud att VÅR väg till Jesus är den enda vägen till honom.

Jag tror att det finns en stor rädsla och osäkerhet hos många s.k. konservativa/evangelikala/bibeltroende kristna. Om man tror att Jesus var den han sade sig vara i evangelierna, och vill vara i en kyrka som poängterar lärjungaskap efter honom, så gör många därifrån ekvationen att desto mer icke-politiskt korrekta eller s.k. “fundamentalistiska” åsikter man väljer att ha, desto mer trogen är man också Jesus. Så å ena sidan finns där en genuin tro och längtan efter att följa Jesus från Nasaret, Gud med oss, men å andra sida känner man sig tvingad att explicit eller implicit tro på massor av andra idéer som sägs vara baserade på Bibeln.

Exempel på sådana idéer är 6000-årskreationism, med tanken att det mest “bibeltrogna” sättet att tolka Urhistorien i 1:a Mosebok 1-11 är att läsa dem som en kronologisk berättelse som gör naturvetenskapliga påståenden om jordens tillblivelse. Detta leder till att man tvingas konstatera att jorden skapades ur intet för cirka 6000 år sedan. Även om många kristna idag känner tveksamhet inför den här tanken, tror jag att många plågas av en inre röst (eller konkreta röster från andra kristna) som anklagar. Dessa anklagelser säger har ofta i princip kontentan att du är på väg mot liberalteologins område, och därmed är på riktigt farlig mark. Snart förkastar du säkert Jesu gudomlighet och tanken på synd också!

Jag hade själv en längre period av mitt liv när jag hade den inställning jag skrev om ovan… Från den tidiga tonåren, då jag på allvar började ta tydliga åsikter i trosfrågor, började en attityd växa fram hos mig. Jag tog till mig enkla svar och tog en fientlig inställning till all kritik mot mina tolkningar av hur tillvaron såg ut. Jag fann en sorts “liv” från tanken på att jag hade rätt svar, och den översittarattityd med vilken jag förklarade hur fel andra hade. Det är spännande att vara politiskt inkorrekt, och Gud skulle säkert belöna mig för att jag sa att jag trodde på saker som jag egentligen trodde för därför att det var något jag kunde lägga ner tid och energi på att hålla igång tron på.

Grejen var bara den att jag levde med en sorts dubbelhet i detta. Jag kunde inte riktigt förklara för andra människor hur jag kunde ha de åsikter jag hade (om  t ex evolution, sex och helvetet), och fann mig själv tvivla allt med på det. Jag hade visserligen inte så många kristna vänner, men de jag hade vågade jag aldrig på djupet prata om de här sakerna med. Jag tror att känslan till stor del var ömsesidig. Istället blev jag allt mer påverkad av världen runt omkring mig när det gäller hur jag VERKLIGEN såg på de här frågorna, även om jag kanske fortfarande skulle ha sagt att jag höll mina gamla åsikter i frågorna. Detta ledde till en kris i min Gudsrelation, även om den redan innan var ganska ytlig. Jag flörtade med annan typ av andlighet (hednisk/fornnordisk sådan, till exempel), och lade ner med tid, tro och intresse i olika konspirationsteorier om jordens slut än i vad Gud ville göra här och nu, med mig eller med andra.

Men Gud hade en plan för mig. Genom ett möte med en lärare från Johannelund (LOE) på ett läger, väcktes mitt intresse för att fördjupa mig i tron. Efter studenten ansökte jag därför till Bibelskolan på Johannelund. De första stegen på den resan kan du börja att läsa om på den här bloggen, från oktober 2008 och framåt…

Gud har gjort så mycket i mitt liv, men det som han tydligast har gjort är att förvandla mig från en “rättrogen” religiös tro, som mest handlade om åsikter, till en levande relation med den levande Guden! I den relationen, och i gemenskap med andra med samma längtan, har jag allt mer fått föras in mot djupet av Guds förvandlande kärlek!

När jag började på Johannelund fanns det visserligen en längtan efter gemenskap och fördjupning, men min syn på teologi handlade mycket om att lära mig om djup, mystisk kunskap, och att kunna föra fram mina åsikter. En av de tidigare och största lärdomarna jag gjorde efter jag kom till Uppsala var dock detta, och fortsätter att vara:

Teologi är ett medel till ett mål, inte ett mål i sig. Nej, målet är relation med Gud genom Jesus Kristus. Det kan och får inte vara något annat. Om teologin inte bygger på husgrunden, Jesus (Matt 7:24), och om Herren inte bygger det huset (Psa 127:1), så är allting förgäves. Om vår teologi blir testet för vår frälsning eller källan till vår förtröstan, så har vi missat hela poängen med teologi. Om vår teologi pratar mer om Guds handlade i världen i allmänhet eller om vad vi måste göra, snarare än att vara en väg närmare Jesus Kristus, Guds Son, så är allting förgäves. Därmed inte sagt att vi bör strunta i att ha en ortodox lära. Men vad är problemet med en villolära, egentligen? Tänk efter!

Ibland uttrycks det som att hela världen går under om vi har formulerat evangeliet på ett bara aningen icke-ortodoxt sätt, då vi måste förstå exempelvis precis hur vi blir frälsta av nåd för att det skall kunna nå fram till oss. Gud blir begränsad av bokstaven, då evangeliet framställs som ett kontrakt: Människa dum, Gud arg och vill straffa, Jesus snäll och tar straffet, Gud tillräknar oss inte straff om vi håller ovan för sant. Slut på kontrakt. Med den synen på frälsning blir det klart att en “felstavning” kan förstöra allting! Allting som inte klart och tydligt förkunnar det här kontraktet är en villolära!

Jag tror dock att frälsningen och evangeliet ytterst sätt handlar om något annat, något mer. Jag menar att Guds längtan efter kärleksrelation är grunden till allting han har gjort, gör och kommer att göra för oss! Frälsning är befrielse från det som hindrar den relationen, och den är ständigt pågående! Då blir evangeliet allt som är sagt i kärlek och sanning. Dessa två är dock två koncept som inte kan skiljas från varandra, speciellt inte när det gäller evangeliet! Det går inte att “rent och klart förkunna Guds Ord” (Jesus själv!) om det inte sägs i kärlek OCH sanning. Det står att Jesus var “fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14), därför går det inte att predika Honom på ett sätt som går emot hans karaktär utan att ljuga om Honom! Att säga något “sant”, speciellt om Gud, är också att vara kärleksfull. Likaså är det inte kärleksfullt att inte berätta om ondskan som finns i och runt omkring oss, som Gud vill hela oss från!

Så vad är då en villolära? Det är någonting som inte förmedlar den nåd och sanning som Jesus kom med. Allting som inte visar på vem Gud verkligen är och vill med sina älskade barn. Alla bilder av människan och synden som inte erkänner att vår relation till Gud hindras av vår egen inkrökthet. Alla falska bilder av Gud, som vill sätta “men…” efter meningen “Gud är kärlek”.

Med den definitionen av en villolära och ortodoxi, borde många av oss, jag själv inkluderad, nog ta oss en tankeställare på våra prioriteringar när vi talar om Gud. Vi bör lämna de teologiska tankar om Gud som inte pekar på Jesus långt bak i vårt bagage, och som bäst kanske fundera lite över det på vår fritid. Om vi låter “den rätta läran” i olika hänseenden utesluta människor, fast den inte har en tydlig anknytning till Jesus från Nasaret, så bör vi ta en seriös tankeställare.

Så lev i Jesu kärlek, och låt oss vandra vidare med Honom för ögonen i allt vi gör!

Thoughts on the Last Day of the 1st Decade of the 2nd Millenium Anno Domini

December 31, 2009 4 comments

Here are some random thoughts I wrote down today. I hope they will make sense to some. I’m not sure I ended up where I wanted to, but I’ll leave them like this, and possibly I’ll work more with these later. Basically, I had this stream of thoughts which I felt I needed to put into some kind of medium. That sweet creative impulse should not be ignored when it is sparked or muted. I also had a conversation with Percival/Zooloo about refining my work – changing the format but not the message. It’s something I really do need to work on. But not during the last 5 hours of the decade.

Today I woke up to watch Loren Cunningham speak at Onething ’09 (see this video, about 2 hours in). I was at a New Year’s Camp in Kungälv organized by Credo/u-Oas for two days, but I got a flu of some sort while there… So I was in quarantine throughout the night and remained in a pretty restricted area there until 17.00 when my mother picked me up and drove me home. I’m fine now. But I’m probably going back on New Year’s Day (January 1st, 2010, i.e. tomorrow).

Anyways. I thought about quite a few things as I was watching the Onething webcast. I really appreciate Loren’s preaching/talk/exhortation, and I can definitely identify with his way of speaking. Mike Bickle, however, is someone I have a little more trouble connecting to. I mean, I do think he has a great message to the Body of Christ. I actually agree with 98% of what he says. However, as a Swede, I am sort of unused to that kind of communication. There’s a lot of… grandeur and hyperboles, which I recognize as Biblical but hard to understand in the Swedish culture. I hope Americans are better at getting his message 😛

Misty mentioned the “6,000 years of creation”, which does sort of offend reason in many ways… In one sense, I do admire Young Earth Creationists for their faith, but I do sometimes wonder if it may be misplaced faith is something that is not really the point the Bible was trying to make. I just hope Young Earth Creationism is not a doctrine IHOP encourages – I have not heard such statements beyond Misty’s words at two occasions, but I am still sort of worried.

While I am a fan of the Bible and believe it to be infallible in all matters of doctrine, I think Bibliolatry is too common in the “Evangelical” Church. There are, as usual, two extremes in the views of the Bible within the Body of Christ. There is on one side the Liberal Christianity, which places all authority on reason, the individual and the Spirit of the Age. However, on the other side are those who go beyond the actual point of the Bible, to emphasize the Bible to the point where it actually restricts God and His Church. The way I view it,  we should not teach anything which is contrary to Scripture.

However, there are so-called “fundamentalists” (a term that should be positive) who teach that we should not do or say anything with regards to God or our lives that is not explicitly expressed in the Scriptures. This is, ironically, an incredibly low view of Scripture, as it implies that only the literal and direct meaning of Scripture is to be followed. The way the Jews and the Universal Church (until the last 2 centuries) has always viewed Scripture, is that it has both a direct and allegorical/symbolical meaning, and that while the literal meaning is primary, sometimes there *is* no literal meaning, for example in the case of many Psalms.  My point is that imagination is encouraged in the Bible,  and always has been among those who call it sacred. It’s amazing to think how these “fundamentalists” must view the reality of the writers of the Bible. I don’t think they were in a trance when they wrote most of it, and in a way, I don’t think true and holy writings are restricted to the Bible. I think there are still anointed and fully true/divine creations and things being said and written today, it is just that the Church is too split and divided to come together and recognize it as it. And considering all this division, agreeing on new Scripture would only hurt more than it edified. However, that does not mean that the Bible is somehow more magical than our reality. It is as true as when we hear that silent voice from God saying He loves us.

Oh well. The site that sparked this in me was this site: http://www.bible.ca/ It’s basically one in tens of thousands of English-speaking sites that claim to have “Bible-answers”. Most of them have very, very, bad layouts, usually because it’s one or maybe two or three people that are behind it. To me, a very good way of determining if you should doubt someone to have understood the “true, Biblical meaning” of subject X or Y, is when it turns out to be the thoughts of pretty much one dude. Another good way to determining if it’s true is when it’s done using cold logic and zero humility. Considering humility and broken-heartedness permeates the entire Bible, it’s a bit suspicious when people try to take other approaches than those to understand it.

What people think matters. I think we cannot ignore tradition, nor can we ignore human experience throughout history. We need to honour or predecessors much more than many in the West are doing right now. I am not Catholic, nor am I Orthodox, but I do think it is disrespectful when Protestants claim that all tradition is hogwash and to be ignored. I also think they need to remember that it was the ancestors of the apostles, not the Apostles themselves, who canonized the Scriptures. Before that, they were just letters. And yes, I know 2nd Peter calls some of those letters “scripture”, but ironically, if the author indeed is Peter, it can’t have included later works like the Gospel of John or Revelation. Sidetrack. What I’m getting at is that we would not have the Bible had it not been for tradition, it was thanks to people who put faith in the person the book spoke of, not the book itself, who canonized the Scriptures.  I belong to a Lutheran Church, and I’m learning how to identify myself as one. I want to honour my background and my tradition, although I cannot claim to think the Lutherans have got it all right. Nor have I got it all right.

God does, however,  have it all right. But I honestly do not think 100% correct doctrine among Mankind (until His 2nd Coming) is even that high on His agenda! I think we humans are too broken, too unsanctified and simply too limited to write down some kind of rational systematic theology on everything in the Universe.I am very Lutheran in this sense, as there are places I come to in my theological struggles that I simply cannot understand with my reason. I think the Orthodox have got a good idea of this with their concept of Mysteries – A truth that we cannot understand. I refuse to explain Biblical doctrine beyond what the Bible is explicit on. That is not to say we can’t talk about it, but almost all heresies are derived from trying to use logic to “fill in the gaps” and to let logic override revelation. Also, the focus needs to be on God and His love.

This takes me back to where I started, with Mike Bickle and Onething. I think Mike’s got it right on this point. The First Commandment, to love the Lord our God with all one’s heart, soul and mind (Matt 22:35-40), needs to be central to all of Christianity. A closeness to God, and an openness to His transforming love and power, should be at the absolute core of everything a Christian does. Everything, and I mean everything else, comes second. However, the fact that it comes second does not mean one is free to rationalize away other parts of the Law – because “if you love [Jesus], you will keep [His] commandments” (Joh 14:14). All of the Law, all the things He has ever required of His people, have been out of love.

The Law is a guide to Love. It is a cause for concern when the two do not mix, and usually the solution is neither “ignore it and continue, or you’re an apostate”, nor “let’s throw that doctrine out, it doesn’t fit with ‘my’ god”. Usually, there’s something wrong with how we read and interpret it, and I would say that those who say they are orthodox but do not radiate God’s love, probably do not have the First Commandment as their focus either. And in a way I understand them – I can’t claim to have it myself either. In fact, I should erase what I just wrote – no human can police another human being for not being pious enough… But at the same time, the pattern is all too obvious, when the fruits of the Spirit are not shown through some particular Christian ministry. All I can say is that in my own life, I have experienced an enormous change in my own ability to live out the SECOND commandment (love your neighbour as yourself) by coming back to the FIRST commandment. Emphasizing the second over the first, ironically has the opposite effect of the intended. I am getting more and more allergic to using the word “Liberal Christianity”. However, I believe what that loose term is trying to describe is any theology that puts other commandments, from God or from Men, before the First one. And that is why I am not a Liberal.