Archive

Posts Tagged ‘My life’

Guds kärlek och villoläror

September 6, 2010 4 comments

Som jag nämnde i tidigare inlägg, och borde ha visat spår av under en längre period, så är jag till stor del på en resa i min teologi. Jag drivs av en enormt stor iver att ha en sund och sammanhängande världsbild, som stämmer överens med vad jag säger och gör. De flesta känner nog igen sig i detta, men för mig innebär det att jag också måste tänka kring hur olika teologiska tankar och idéer påverkar min världsbild. Många kristna tänker att så länge vi bara pratar om Guds kärlek och lever enligt den, så behöver vi inte reflektera kring några av de andra teologiska tolkningarna vi har gjort – det vore ju att kompromissa med budskapet i vår tro!

Frågan som har drivit mig under de senaste månaderna är denna: är budskapet i vår tro främst en samling dogmatiska lärosatser, som måste formuleras enligt ett visst sätt, och är den typen av frågor vad Bibeln oftast behandlar? Ibland får jag känslan av att kristna tror att vår tro handlar om ett tiotal grundläggande påståenden av Gud, varav ett är att han är kärlek och vill ha en relation till oss, men att detta inte har någonting att göra med tolkningen av de andra påståendena. Till exempel brukar det sägas att “Guds kärlek måste balanseras mot hans rättvisa och vrede”. Dessutom innebär tydligen per nödvändighet påståendet att Jesus är enda vägen till Gud att VÅR väg till Jesus är den enda vägen till honom.

Jag tror att det finns en stor rädsla och osäkerhet hos många s.k. konservativa/evangelikala/bibeltroende kristna. Om man tror att Jesus var den han sade sig vara i evangelierna, och vill vara i en kyrka som poängterar lärjungaskap efter honom, så gör många därifrån ekvationen att desto mer icke-politiskt korrekta eller s.k. “fundamentalistiska” åsikter man väljer att ha, desto mer trogen är man också Jesus. Så å ena sidan finns där en genuin tro och längtan efter att följa Jesus från Nasaret, Gud med oss, men å andra sida känner man sig tvingad att explicit eller implicit tro på massor av andra idéer som sägs vara baserade på Bibeln.

Exempel på sådana idéer är 6000-årskreationism, med tanken att det mest “bibeltrogna” sättet att tolka Urhistorien i 1:a Mosebok 1-11 är att läsa dem som en kronologisk berättelse som gör naturvetenskapliga påståenden om jordens tillblivelse. Detta leder till att man tvingas konstatera att jorden skapades ur intet för cirka 6000 år sedan. Även om många kristna idag känner tveksamhet inför den här tanken, tror jag att många plågas av en inre röst (eller konkreta röster från andra kristna) som anklagar. Dessa anklagelser säger har ofta i princip kontentan att du är på väg mot liberalteologins område, och därmed är på riktigt farlig mark. Snart förkastar du säkert Jesu gudomlighet och tanken på synd också!

Jag hade själv en längre period av mitt liv när jag hade den inställning jag skrev om ovan… Från den tidiga tonåren, då jag på allvar började ta tydliga åsikter i trosfrågor, började en attityd växa fram hos mig. Jag tog till mig enkla svar och tog en fientlig inställning till all kritik mot mina tolkningar av hur tillvaron såg ut. Jag fann en sorts “liv” från tanken på att jag hade rätt svar, och den översittarattityd med vilken jag förklarade hur fel andra hade. Det är spännande att vara politiskt inkorrekt, och Gud skulle säkert belöna mig för att jag sa att jag trodde på saker som jag egentligen trodde för därför att det var något jag kunde lägga ner tid och energi på att hålla igång tron på.

Grejen var bara den att jag levde med en sorts dubbelhet i detta. Jag kunde inte riktigt förklara för andra människor hur jag kunde ha de åsikter jag hade (om  t ex evolution, sex och helvetet), och fann mig själv tvivla allt med på det. Jag hade visserligen inte så många kristna vänner, men de jag hade vågade jag aldrig på djupet prata om de här sakerna med. Jag tror att känslan till stor del var ömsesidig. Istället blev jag allt mer påverkad av världen runt omkring mig när det gäller hur jag VERKLIGEN såg på de här frågorna, även om jag kanske fortfarande skulle ha sagt att jag höll mina gamla åsikter i frågorna. Detta ledde till en kris i min Gudsrelation, även om den redan innan var ganska ytlig. Jag flörtade med annan typ av andlighet (hednisk/fornnordisk sådan, till exempel), och lade ner med tid, tro och intresse i olika konspirationsteorier om jordens slut än i vad Gud ville göra här och nu, med mig eller med andra.

Men Gud hade en plan för mig. Genom ett möte med en lärare från Johannelund (LOE) på ett läger, väcktes mitt intresse för att fördjupa mig i tron. Efter studenten ansökte jag därför till Bibelskolan på Johannelund. De första stegen på den resan kan du börja att läsa om på den här bloggen, från oktober 2008 och framåt…

Gud har gjort så mycket i mitt liv, men det som han tydligast har gjort är att förvandla mig från en “rättrogen” religiös tro, som mest handlade om åsikter, till en levande relation med den levande Guden! I den relationen, och i gemenskap med andra med samma längtan, har jag allt mer fått föras in mot djupet av Guds förvandlande kärlek!

När jag började på Johannelund fanns det visserligen en längtan efter gemenskap och fördjupning, men min syn på teologi handlade mycket om att lära mig om djup, mystisk kunskap, och att kunna föra fram mina åsikter. En av de tidigare och största lärdomarna jag gjorde efter jag kom till Uppsala var dock detta, och fortsätter att vara:

Teologi är ett medel till ett mål, inte ett mål i sig. Nej, målet är relation med Gud genom Jesus Kristus. Det kan och får inte vara något annat. Om teologin inte bygger på husgrunden, Jesus (Matt 7:24), och om Herren inte bygger det huset (Psa 127:1), så är allting förgäves. Om vår teologi blir testet för vår frälsning eller källan till vår förtröstan, så har vi missat hela poängen med teologi. Om vår teologi pratar mer om Guds handlade i världen i allmänhet eller om vad vi måste göra, snarare än att vara en väg närmare Jesus Kristus, Guds Son, så är allting förgäves. Därmed inte sagt att vi bör strunta i att ha en ortodox lära. Men vad är problemet med en villolära, egentligen? Tänk efter!

Ibland uttrycks det som att hela världen går under om vi har formulerat evangeliet på ett bara aningen icke-ortodoxt sätt, då vi måste förstå exempelvis precis hur vi blir frälsta av nåd för att det skall kunna nå fram till oss. Gud blir begränsad av bokstaven, då evangeliet framställs som ett kontrakt: Människa dum, Gud arg och vill straffa, Jesus snäll och tar straffet, Gud tillräknar oss inte straff om vi håller ovan för sant. Slut på kontrakt. Med den synen på frälsning blir det klart att en “felstavning” kan förstöra allting! Allting som inte klart och tydligt förkunnar det här kontraktet är en villolära!

Jag tror dock att frälsningen och evangeliet ytterst sätt handlar om något annat, något mer. Jag menar att Guds längtan efter kärleksrelation är grunden till allting han har gjort, gör och kommer att göra för oss! Frälsning är befrielse från det som hindrar den relationen, och den är ständigt pågående! Då blir evangeliet allt som är sagt i kärlek och sanning. Dessa två är dock två koncept som inte kan skiljas från varandra, speciellt inte när det gäller evangeliet! Det går inte att “rent och klart förkunna Guds Ord” (Jesus själv!) om det inte sägs i kärlek OCH sanning. Det står att Jesus var “fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14), därför går det inte att predika Honom på ett sätt som går emot hans karaktär utan att ljuga om Honom! Att säga något “sant”, speciellt om Gud, är också att vara kärleksfull. Likaså är det inte kärleksfullt att inte berätta om ondskan som finns i och runt omkring oss, som Gud vill hela oss från!

Så vad är då en villolära? Det är någonting som inte förmedlar den nåd och sanning som Jesus kom med. Allting som inte visar på vem Gud verkligen är och vill med sina älskade barn. Alla bilder av människan och synden som inte erkänner att vår relation till Gud hindras av vår egen inkrökthet. Alla falska bilder av Gud, som vill sätta “men…” efter meningen “Gud är kärlek”.

Med den definitionen av en villolära och ortodoxi, borde många av oss, jag själv inkluderad, nog ta oss en tankeställare på våra prioriteringar när vi talar om Gud. Vi bör lämna de teologiska tankar om Gud som inte pekar på Jesus långt bak i vårt bagage, och som bäst kanske fundera lite över det på vår fritid. Om vi låter “den rätta läran” i olika hänseenden utesluta människor, fast den inte har en tydlig anknytning till Jesus från Nasaret, så bör vi ta en seriös tankeställare.

Så lev i Jesu kärlek, och låt oss vandra vidare med Honom för ögonen i allt vi gör!

Advertisements

The future of this blog

January 4, 2010 Leave a comment

That sounds like a dramatic title, didn’t it?

I’m not considering stopping my blogging, quite the opposite. I have, however come to think more and more about the way I view my blog. When I started writing here back in 2006, it was all in English, and it was mainly about my life in school, music and gaming. That’s not really what I use it for these days. Also, in 2006, most of my friends and blog readers were English-speaking or at least not Swedish. While I have no idea who my blog readers are now (apparently most of them are still people who google “Whore of Babylon”), most of them are probably not people with English as their mother tongue. I’ve also started talking a lot more in Swedish in the past 2 years or so, which has come to mean that I think a lot more in Swedish than earlier. I’m also realizing that despite my knowledge in English, it will always be my second language.

Because of all this, I’ve written a few blog entries here and there in Swedish, starting in May last year. However, I’ve tried to continue writing a few general blog entries every so often in English, as well as a few theological ones. But I’m realizing that trying to please everyone might hinder the potential and purpose of the blog, as I see it. What exactly that purpose is, I’m not sure about, but I guess I want it to be an outlet for my thoughts on theology and things I find important. Not a diary, but more of a “public notepad”, as I’ve called it on in my blog’s byline. I’m not entirely comfortable with that expression, but whatever.

The point I’m trying to make is this: I’ll probably write more and more entries in Swedish, but I might write English ones every so often as well. If I want this blog to ever be a part of the… I shudder to use the word… “Blogosphere”, a bilingual blog does not really stand a chance. Swedish people seem quite uncomfortable reading things in English, and to be honest I think I get uncomfortable reading Swedish people’s comments in English… So I think more Swedish entries is the way to go. Whether or not I will change the overall language of the blog, I’ll see.

But I’m starting to accept that I’m slowly becoming less international in my lifestyle, as well as less digital. This does not exactly mean I’m moving to the countryside and won’t answer calls, but it means I’m being more social with real people, I’m not playing as many games, I don’t listen as much to my MP3 player, and countless other little things. I’m also a bit ambivalent about the development of the blog culture. I’m against the 24/7 Online “Twitter culture” in theory, as well as in my own life, but I do appreciate the technology. I also find myself complaining when other people are not as accessable online as I’d want them to… I vehemently hate fashion blogs and things similar to it, for example. Maddox said: “If minds had anuses, blogging would be what the mind would do when it had to take a dump”. Wise words. I will probably never make a habit out of writing blog entries more than a couple of times per month at most, but I do want to spend more time actually writing things here.

So as I grow and develop, so might my blog. As I mentioned briefly in my last entry, I am learning to review my writing more. I’m actually going to go through this post before I publish it, something I was against before. However, I think it saves trouble both for me and my readers, and will be something I need to learn if I am ever to write books or similar in the future. Spur-of-the-moment articles might be good every now and again, but perhaps they aren’t always the best way to go. Without refining, Maddox’ definition of blogging would indeed be true for my blog as well, and I’m not sure that’s what I want to strive towards.

The Lord is gracious and compassionate

October 16, 2009 2 comments

The latest entry I made (in Swedish, no less), was made in July. As I’ve mentioned many times before, I am a person who is very concerned that my words are quality, not quantity. I do not always live up to that, but when it comes to things like my blog, I could never blog in the way others do. If I did, I would have to live my entire life thinking in terms of blog entries. Of course, that is indeed what many people do…

Regardless, I have thought many times when I have posted to my blog in the past year that the title and byline of the blog doesn’t really fit its content any more. It also doesn’t really justify my focus in life anymore. While the new title may seem a bit lame, I really can’t think of a good name. Feel free to come up with a good one, and I’ll think about it. Either way, the point is that “Gaming, Metal and ‘Existentialism'” isn’t the focus of my life anymore. I don’t even think I knew what the common meaning of “Existentialism” was when I made that byline 3 years ago. Right now, my heart, soul strength and mind are set on one thing: The Lord God Almighty! With Him as the real center of my life, it has changed and is radically changing my life on every level imaginable, and yet I see every day how many things I was made to do that I had been forsaking in favour of worthless or inferior desires, bonds and ideas. This does not mean I might not post about gaming or metal, but I am recognizing that the place of those things is in the service of my God!

So. I have been back in Johannelund, Uppsala, since August 19th, studying theology. It would take a lot of time to tell of all the things God has done with me and others here, but in short, it’s great! I have finished my Old Testament course, with very good grades.

The interpretation I wrote was apparently the best in the class, so it was quite an encouragement to hear. You see, my problem with school since I started “gymnasiet” (10th grade) and the IB, has been that I fail to see the real point in my writing. I feel like what I write has no real meaning to anyone else, except for some vague sense self-development gained by repetition of useless things. As such, I have only written maybe 4-5 things in the past 4 years that I have been proud of. When I started reading theology, I finally felt like I had genuinely important and useful things to say and add to enrichen people’s lives, and understanding of God. What can give greater joy? If you want to read my interpretation, it’s available here (Swedish). I won’t translate it, but here is a link to the same page run through Google Translate, if you really care, it gives you a good idea of what I did, at least 😛

Basically, in the past few months, God has begun using my gift to interpret, explain and teach – from the Bible and from life in general. It’s becoming clear that it is a form of serving others and the Lord that as valuable as healing, evangelism and prophesying. I say “as” important, because even if some may be more important than others, they all add to the whole of the Body of Christ.

For the body does not consist of one member but of many.

If the foot should say, “Because I am not a hand, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. And if the ear should say, “Because I am not an eye, I do not belong to the body,” that would not make it any less a part of the body. If the whole body were an eye, where would be the sense of hearing? If the whole body were an ear, where would be the sense of smell?

But as it is, God arranged the members in the body, each one of them, as he chose. If all were a single member, where would the body be? As it is, there are many parts, yet one body. The eye cannot say to the hand, “I have no need of you,” nor again the head to the feet, “I have no need of you.”

On the contrary, the parts of the body that seem to be weaker are indispensable, and on those parts of the body that we think less honorable we bestow the greater honor, and our unpresentable parts are treated with greater modesty, which our more presentable parts do not require. But God has so composed the body, giving greater honor to the part that lacked it, that there may be no division in the body, but that the members may have the same care for one another. If one member suffers, all suffer together; if one member is honored, all rejoice together.

Now you are the body of Christ and individually members of it.
(1 Corinthians 12:14-27, English Standard Version)

I wanted to pretty much quote all of 1 Cor 12 and go into 13 as well here, but just read 1 Corinthians yourselves! It’s awesome! I love His Word, and I love His body, i.e. His beloved children! Thank you Lord for giving us all these different gifts and talents, that we may praise You with all that we have been given, for Your glory’s sake and that Your kingdom may be enlarged through us!