Archive

Posts Tagged ‘syncretism’

Jesus, Gud, Herren, YHWH = Allah?

January 5, 2010 11 comments

Jag hamnade i ett intressant samtal med Stefan Simonsson på ett Oas-nyårsläger för några dagar sedan. Vi hann aldrig avsluta samtalet, men frågan var huruvida islam har samma gud som kristendomen. Det här är en fråga jag har ställt mig själv många gånger tidigare, och jag blev rätt peppad på att tala mer om det. Sedan läste jag Dagen idag, och såg en artikel om att myndigheterna i Malaysia hade blivit irriterade över kristnas användande av namnet Allah om Gud i en av sina bibelöversättningar. Det tyckte jag var intressant, och slutligen såg jag längre ner på sidan att Micael på Hela Pingsten-bloggen hade skrivit en artikel om det. Egentligen föga förvånande, då han verkar kommentera typ en Dagenartikel om dagen, men det visade sig att han skrivit om mycket av det jag tänkt över. Men jag skulle vilja utveckla ämnet lite.

I skolan fick jag lära mig att det finns flera världsreligioner, och att kristendomen tillhör de abrahamitiska religionerna, eftersom alla tre vill spåra sitt ursprung tillbaka till Abraham. Dessutom menar man att dessa då skulle vara väldigt lika varandra, eftersom alla på ytan kan se väldigt liknande ut. I det svenska språket är detta den dominerande termen när man skall tala om karaktärer och begrepp som är gemensamt för någon av dessa religioner, även om det kanske främst är judendom och kristendom som berörs. Termen “Judeo-Christian” mycket vanligare i engelskan, även om “Abrahamic faiths” blir allt vanligare. Man kan fråga sig varför, säkert har makten att definiera språket i de länderna i större grad legat hos judar och kristna än hos muslimer, men det betyder inte att en term är sämre än den andra.

Jag återkommer egentligen hela tiden till denna fråga: Vad är meningen med att tala om dessa tre religioner på detta sätt? Det har naturligtvis en funktion att tala om de abrahamitiska religionerna om man skall gruppera religioner efter deras egna anspråk, som religionsvetenskapen gör. Men i det folkliga användandet av begreppet ligger uttrycket nära ett annat, som egentligen är fokuset för den här artikeln, nämligen “Vi har ju samma Gud!

Det finns många kristna som vill hävda att andra andemakter än Gud ligger bakom islam, och påpekar detta när de möter påståendet om huruvida islams och kristendomens gud är densamme. Detta kan mycket väl stämma, men det är inte vad jag har försökt förklara i den här artikeln.

Jag ser fyra huvudsakliga grupper människor som talar om att Allah och den kristna guden är densamme: sekulära/icke-troende, liberala troende med pluralistiska tendenser, troende som inte riktigt tänkt igenom vad de säger, samt muslimer själva.

Den sistnämnda gruppen har sedan sitt ursprung på 600-talet e.Kr. kännetecknats av en ambivalens gentemot andra religioner. Å ena sidan har man i sin kamp mot polyteismen i Arabien tänkt sig kristna och judar (“Bokens folk”) som bröder eller kusiner i sin tro. Dessutom har de väl insett att de hade setts som den mest arroganta religionen i världen om de hade totalt föraktat de religioner i vilken majoriteten av deras egen religions trossatser, etiska tankar och heliga profeter och människor uppkommit ur eller funnits i. Å andra sidan är ju islam i sin ursprungsform förhållandevis exklusivistisk, och innehåller tydlig polemik mot både judar och kristna. Kristna anklagas för att vara polyteister på grund av sin treenighetslära, och judar, av oklara anledningar (oftast främst av politiska och sociala anledningar, som så ofta i religionskonflikter), har anklagats för alla möjliga saker. Bland annat verkar Koranen själv visa flera exempel på att Allah straffar judarna genom att förvandla dem till apor och svin.

Liksom de flesta religioner är alltså troende muslimer exklusivister eller inklusivister. De inklusivistiska tendenserna brukar betonas till icke-muslimer, framför allt i väst och i det som brukar kallas “euro-islam”, medan samma person i ett annat sammanhang väldigt tydligt kan göra tydligt exklusivistiska uttalanden. Jag kommer ihåg mitt besök i Nasaret, där några muslimer hade hängt upp en stor banderoll strax utanför Bebådelsekyrkan, vars budskap löd ungefär “Den som säger att Allah har en son hamnar i helvetet”.  Islam kan för övrigt liknas med Sovjetunionens kommunism i att den alltid velat spridas som en homogen kultur över hela världen, med gemensam tro (eller avsaknad av) och språk (arabiska eller ryska). Inklusivismen i islam må finnas där, men dess funktion verkar emellanåt fungera som ett knep för mission och försök att omvända kristna och judar till islam.

Så varför vill icke-muslimer hävda Islams släktskap med den judisk-kristna religiösa traditionen?

Även de största bibelminimalisterna håller med om att Tanakh/GT innehåller traditioner från tidigare än 1000 f.Kr, och många (främst troende) skulle dessutom säga 2000 f.Kr. eller tidigare. De återger en historisk period i ett specifikt geografiskt område (Israel), och följer Guds uppenbarelser till det folk Han har utvalt under en period av hundratals år. När sedan Jesus och de första kristna framträder i samma geografiska område, sker detta i en strikt judisk kontext, som sedan på grund av själv budskapet på ett naturligt sätt sprider sig utanför den.  Tyvärr kom de kristna senare att fjärma sig allt mer från sina hebreisk-judiska rötter. Likväl behölls både judarnas heliga skrifter och en mycket stor del av deras existerande teologi, praxis, språk och skrifttolkningstekniker. Både judar och kristna kan idag vara överens om detta, även om det alltid kommer att finnas de som gör sig till bittra motståndare till historien till förmån för de eventuella teologiska poänger man vill göra genom historierevision.

Islam däremot uppstod genom en människa, Muhammed, som påstod sig ha fått ta emot Koranen genom ängeln Gabriel,  som en hundraprocentligt korrekt kopia av en himmelsk s.k. “Urkoran”. Detta är i alla fall vad Koranen själv verka påstå i början på Sura 2. Man tänker sig alltså att Gud först gett perfekta uppenbarelser till Moses (Tawrat – Torah), David (Zabur – Psaltaren) och Jesus (Injil – Evangeliet), som sedan skulle ha korrumperats av de människor som fört det vidare. Däremot skulle Allah ha lovat att bevara Koranen för all framtid. Varför han inte valde att göra det med de tidigare lika perfekta uppenbarelserna är en bra fråga som jag inte hört ett svar på utom “Allah Akhbar”. Här kan man återigen fråga sig vad anledningen är till att Koranen så många gånger nämner dessa tidigare böcker när de ändå påstår att de egentligen inte har någon tillförlitlighet längre. Jag skulle tippa på att det återigen rör sig om ett knep för mission, då poängen att Koranen är mycket bättre är en direkt följd av detta med de tidigare “korrupta” men ursprungligen perfekta uppenbarelserna.

Islams faktiska relation till judendomen och kristendomen rent historiskt verkar enligt allt jag har hört vara ungefär såhär: Muhammed växte upp bland de polyteistiska arabiska stammarna runt Mecka, och följde med sin farbror på karavaner till Syrien och andra länder. Där kom han i kontakt med diverse former av både judendom och kristendom, och såg den enande funktion tron på en enda gud gav folk. Trots att han inte kunde läsa själv, fick han i senare ålder uppenbarelser där han mottog vad han trodde var ord från Allah. Sedan gick han runt och predikade detta budskap om en enda gud som skulle döma alla, och enade så småningom genom krig och pakter de arabiska stammarna under denna tro.

Kopplingen till judendom och kristendom blir alltså på de flesta sätt irrelevant, just därför att muslimer själva motsäger att judendom eller kristendom skulle ha någonting att tillföra som inte redan finns i islam, då Koranen är en “rättning” av det som funnits tidigare, samt den enda säkra och sanna uppenbarelsen från Gud till människor. Trots att de kallas Bokens folk och är mindre förhatliga än de som sysslar med polyteism (shirk), är det det arabiska språket som skall användas, den muslimska kulturen med sharia som är överlägsen och Mecca och Medina som är de viktigaste platserna. Att Jerusalem för muslimerna blev en helig plats att bygga moskéer och domer på, lär ju från början helt enkelt kommit ur ett försök att bevara det som judarna och de kristna hade försummat, Templet var ju på 600-talet bara en ruinhög på en stor platå. Men det som blir tydligt är just att Muhammed ursprungligen kom som en utomstående betraktare av de andra religionerna, för att sedan återkomma som en som tänkt sig att reformera dem utifrån. Han kom varken från en judisk eller kristen kontext, utan från en arabisk-hednisk kontext. De berättelser som faktiskt finns återgivna i Koranen (som visserligen inte främst är en historisk bok, utan en moralisk), verkar vara just en samling korta och ibland ganska förvirrade skildringar av berättelser från Bibeln, apokryfa skrifter ur både kristen och judisk tradition, samt av arabiska legender. Huruvida Muhammed någonsin hörde det riktiga  evangeliet är tveksamt, utan det mesta verkar vara ytliga beskrivningar av Jesus som profet och undergörare i en laglydnadsreligion.

Men nog om det. Återigen till ursprungsfrågan: Har kristna och muslimer samma Gud?

Den frågan går inte riktigt att besvara med ett rakt ja eller nej. Frågan måste problematiseras något oerhört. För det första måste det definieras vad det innebär att “ha” en Gud. Det är inte min syn på min tro att jag “har” min Gud – det låter som ett arv från hedendomen då man hade husgudar och statyer inne i hemmet. Min Gud har mig, och jag vilar i hans hand. Jag bekänner den treenige Guden som min Herre, såsom Han är uppenbarad i Den Heliga Skrift, alltså Bibeln. Jag har dessutom en relation med Honom, genom Den Helige Ande som bor i mig, så att jag får vara i Kristus och Kristus i mig. Bägge dessa saker kan sedan sammanfattas i att jag tror på Gud, jag litar på Honom, hoppas på Honom och älskar Honom.

Med detta i åtanke vill jag alltså omformulera frågan till någonting som är meningsfullt. Jag bekänner inte samme Gud som en muslim gör.  Jag menar mig ha en helt annan typ av relation till Gud än en muslim normalt menar, då jag tror att Gud älskar mig såsom en fader älskar sitt barn och såsom en brudgum älskar sin brud. Jag har varken samma uppenbarelse eller grund för uppenbarelse som en muslim. Jag har inte heller samma typ av tro som en muslim, då jag menar att jag har fått en uppenbarelse av Jesus Kristus som genom nåd har frälst mig, medan en muslim förlitar sig helt på sina egna verk baserade en uppenbarelse av lag genom Koranen. Gud sände ängeln Gabriel till Maria för att bringa evangeliet om Gud  som blev människa, Jesus Kristus. Enligt Koranen sände Gud ängeln Gabriel för att ge oss en bok genom vilken vi skall kunna bli duktiga människor. Det är inte samma tro, inte samma fokus, och de verkar enligt mig inte peka på samma sorts Gud.

Samtidigt vill jag inte förringa de likheter som finns mellan islam och den judisk-kristna traditionen. Den längtan som Muhammed och muslimer efter honom kände till en tro på en enda Gud tror jag någonstans var helt autentisk. Likaså har muslimer en bra uppfattning om vad en sund moral är i många fall, dock inte alla. Muslimerna har en delvis sann och korrekt uppenbarelse om Gud, men den är inte fullständig, och i vissa fall tyvärr rent av falsk.  Så vitt jag har förstått Allah som han beskrivs i Koranen, går han närmast att liknas vid en sträng men rättvis härskare som ger människor enbart vad de förtjänar. Även om Allah eventuellt skulle ge någon nåd, har han inte vad jag har hört gett oss något löfte eller någon garant för det, utan det är bara ett hopp om att han kanske väljer att vara nådefull om han känner för det. Och där är gudsbilden annorlunda från Bibelns Gud – Han utger sig själv för att mänskligheten skulle ha liv, helt utan att ha förtjänat det. Detta återkommer såväl i GT som i NT. Hela GT är ett exempel på hur Gud tar ett ringa folk och älskar det utan att ha förtjänat det, för att sedan uppfylla sina löften mot det utan att de gensvarar. Hosea bok och texter som Jesaja 52 är utmärkta exempel på detta. Det Nya Testamentets berättelse om Jesus som dör för mänskligheten är naturligtvis ett ännu tydligare exempel på denna Guds oberoende kärlek till människan.

Till slut är alltså min fråga såhär: Vad är egentligen meningen med att säga att vi tror på samma Gud som muslimerna? Är det ett försök att säga att Gud uppenbarar sig på olika sätt i olika religioner, och att Gud därmed kan vara både lagisk och nådefull på samma gång? Det är ju pluralismens grundtanke, även om den inte brukar uttryckas så.  Eller är meningen med frågan att säga att Gud nog har någon sorts relation till muslimerna, trots deras begränsade uppenbarelse? Frågan är väl hur vi som kristna skulle kunna avgöra det… Ingen har någonsin sett Fadern (Joh 1:18), den som känner Jesus får lära känna Fadern (Joh 14:7), och ingen kommer till Fadern utom genom Jesus (Joh 14:6). Alltså är det bibliskt sett ytterst suspekt att säga att en religion som explicit förnekar Guds Son skulle kunna leda till någon relation till Fadern.

Alltså är mitt svar till slut såhär: Ja, muslimer tror att det finns en gud som har egenskaper som delvis liknar den kristne Gudens. Men kristna och muslimer tror inte på samma Gud. Det finns bara en Gud, och Han har lagt en längtan i alla människor efter Honom, som ekar genom hela skapelsen (Rom 1, Apg 17). Däremot räcker inte denna uppenbarelse för att uppnå relation och därmed rätt tro på Honom. Därför sände Gud en ny uppenbarelse genom sin Son Jesus Kristus (Rom 3:21-22). Utan den uppenbarelsen går det inte att på ett meningsfullt sätt säga att en människa har samma tro som en kristen.  Huruvida muslimers tillbedjan mottags av Gud kan jag inte svara på, i så fall tänker jag mig att hans svar oftast är tårar, då de förnekar hans Son, som kom till världen för att den skulle ha liv, och liv i överflöd!